onsdag 18 mars 2015

Snälla snälla snälla

Kom att tänka på en gammal vän och insåg att hon fyllt 95 år i januari. Hon arbetade på en av institionerna jag vistades på som barn och ungdom. Hon var den snällaste människa jag mött tror jag. Det är i alla fall min bild av henne och jag minns att jag beundrade henne så just för egenskapen snäll och ville själv vara som hon var.

Nu vet ju alla som känner mig att "snäll" kanske inte är just mitt signum. Men jag tycker om snälla människor. Fast ibland verkar som att snällhet uppfattas som en korkad egenskap, att det finns ett förakt för de som är snälla. Man är för snäll för "sitt eget bästa" heter det ju. Och visst sker det att vänliga, godmodig människor utnyttjas av mindre dito, men jag vill ändå tro att snällhet lönar sig. Att snälla människor mest möts av vänlig omtanke.

Om jag nu uppskattar och beundrar snälla människor varför är det inte mitt signum? Tror det beror på alla strider jag fått ta i livet. Inbillar mig det i alla fall. För att bli en god människa behöver man nog mötas av respekt och inte ständigt vara ifrågasatt som samhällsmedborgare, tänker jag. Eller så måste man ha mötts av så mycken ondska att man bestämt sig för att ta avstånd och rätt och slätt göra det motsatta, vara god.

Det är ju inte alltid så att de som utger sig för att vara "de goda" i verkligheten är det. Nej vanligtvis tycker jag att det verkar som de verkligt goda människorna inte ens själva begriper hur snälla och vänliga de är, de bara ÄR det och förväntar sig inget tillbaka annat än möjligen bli mötta med respekt.

Och nu har alltså denna, min "snällhetsförebild" fyllt 95 år och det har jag missat. Inte för att jag brukar uppmärksamma hennes födelsedagar, men 95 år känns ändå speciellt. Nej, vi umgås inte ens. Vi fortsatte våra liv på var sitt spår efter de där åren på institionen där hon var personal och jag elev. Träffades några gånger åren efter jag slutat, jag visade upp min förstfödde vid ett par tillfällen, men sen rann det ut i sanden. Hon hade sitt, jag mitt.

Men när ett av mina barnbarn för fem år sen fick samma namn kände jag att jag ville berätta för denna kvinna hur mycket hon betytt för mig i mitt liv, så jag skrev ett brev. Kanske dags att skriva ett nytt brev eller rent av hälsa på, innan det är för sent. Så genom barnbarnet med samma namn påminns jag om snälla, snälla, snälla VERA för resten av min levnad.

Tack Vera för din vänliga omtanke under en period i livet då jag som mest behövde just precis den. Kram!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar