torsdag 22 februari 2018

En liten värld

Nu ska jag berätta en historia som kändes väldigt märklig när den utspelade sig.
Den börjar en vanlig dag i bilen - någonstans i Stockholmstrafiken - jag sitter och småpratar med min personliga assistent D som arbetar hos mig på fjärde året då hon plötsligt säger
- Har jag berättat att jag haft en syster som hade polio? Det hade hon inte.

Så hon börjar berätta om sin syster som dog ung, redan 1963 bara 17 år gammal, hon hette Els-Marie. Hon berättar vidare om systern som hade liknande sviter efter polio som jag, med nedsatta funktioner i armarna, men gående. Hennes minnesbilder av systern är vaga eftersom hon själv var väldigt liten men hon mindes henne för att hon var så snäll mot sin lilla syster.

Då erinrar jag mig en barndomskamrat från skolhemmet i Hälsingborg (som stavades så då) i det tidiga 1960-talet som också hette Els-Marie med liknande funktionsnedsättning som jag har. Men jag mindes inte hennes efternamn. Så jag säger
- Jag kände också en Els-Marie en gång som påminner mig om den du beskriver... Tänk om vi pratar om samma person! Det vore ju väldigt lustigt att hennes syster skulle hamna hos mig som assistent i en helt annan tid och en annan del av landet.

- Hon har skrivit i min poesibok, berättar jag. Så det första vi gör när vi kommer hem till mig är att leta upp den - och där stod versen, men underskriven bara med förnamn och initialerna uppe i ena hörnet EZ. Jag smakade på Els-Marie med samma efternamn som min assistent, det som börjar på Z - och det lät så bekant, men jag blev osäker. Nyligen lurade mitt minne mig i glasögonhistorien som finns beskriven här i min blogg så jag vågar inte längre dra några snabba slutsatser.

Så vi bestämde att hon skulle hem och prata med sin mamma, som inte är mamma till Els-Marie, de delar pappa, men eftersom han är död så är mamman den enda som kan ha några svar.
Jag för min del kontaktade två gamla skolkamrater som också vistades på skolhemmet under samma period. De två hade till och med konfirmerats samtidigt med Els-Marie och en flicka till, men ingen av dem mindes hennes efternamn. Så trots att en av dem vände ut och in på en garderob så kom han inte närmare lösningen. Inte heller "tant Evelyn", som jag ringde och som arbetade på skolhemmet som personal och nu inne på sitt nittionde år, mindes vad Els-Marie hette i efternamn trots att hon mindes henne väl.

Själv så gick jag igenom min "nostalgilåda", den som ligger bland täcken och trasmattor i kökssoffan. Hittade inga foton där Els-Marie var med - jag minns så väl hur hon såg ut. Däremot hittade jag en drös med konfirmationskort - alltså inte foton - utan de där små meningslösa visitkorten med enbart namnen på som alla konfirmander skulle ha på den tiden och byta med varandra. Inga adresser, inga telefonnummer - bara namnet. Jag hittade visitkort från de andra som hade konfirmerats tillsammans med Els-Marie, men inget från henne och alltså därmed inte heller närmare lösningen - var hon syster till min assistent eller en helt annan flicka?

Så idag fick jag ett meddelande från min assistent! Hon hade varit hos sin mamma och fått med sig fotot nedan - och visst är det SAMMA Els-Marie! Så liten kan världen vara ibland. Och jag gläds över återseendet av Els-Marie som också jag minns som en väldigt snäll kamrat. Några år äldre än jag gjorde att hon försvann från skolhemmet före mig då de endast hade skolgång upp till och med sjätte klass. Jag har någon gång då och då genom åren tänk på henne, så som på så många andra som funnits i mitt liv och nu fick jag ändå svar vad som hände henne. Så sorgligt med alla som mist livet alltför tidigt - så genom att påminna om någon, lite grann berätta deras historia, så lever de kvar i minnet hos de av oss som fått leva ett mycket längre liv.


2 kommentarer: