Anfall är bästa försvar

Jag vet att jag skrivit om detta någon gång tidigare, men det tål att upprepas. Av och till slås jag av hur ofta jag möter arga människor med funktionsnedsättning. Jag kan inte låta bli och fundera över om allt detta krigande för våra rättigheter, som vi tvingas till, gör oss stridsberedda nästan jämt.

Det är i och för sig inte konstigt. Nej snarare inte alls. Bara lite sorgligt, tänker jag. Istället för att kunna utveckla vår potential som människor fastnar vi i ett "på-vakt-beteende", ständigt beredda att försvara våra behov. Ständigt på hugget. Ibland till och med innan vi fått mothugg enligt devisen "anfall är bästa försvar".

Det händer att jag går till motangrepp mot själva företeelsen.
- Du låter arg? Varför är du arg? Vi är ju inte ens osams?

Det brukar alltid generera samma reaktion.
- Oj, förlåt (och sen gärna en längre utläggning om varför vederbörande låtit/varit aggressiv). Inte sällan med en förklaring som ligger utanför vår lilla dialog. Gärna skylla det på någon annan person, eller något annat samtal som utspelat sig tidigare.

Jag är inte alls oskyldig själv. Låter rätt barsk då och då har jag förstått. Rakt på sak, pang på rödbetan. Inga "please" här inte. Kan väl lätt bli så kanske när man vuxit upp med att argumentera och försvara och förklara - på gränsen till ursäkta - de behov man har som tarvar annan människas assistans eller insats på något vis.

Nu hade jag ju hoppats att det skulle vara över för många efterhand som samhället och våra rättigheter utvecklas så att de nu uppväxande generationerna kan bli tillfreds med sina liv. Men så ser det ju alls inte ut. Vi upplever ett samhälle som går kräftgång. Ett samhälle som monterar ned istället för att fortsätta bygga upp. Ett samhälle där assistans dras in, hemtjänst krymps, hjälpmedel begränsas och beläggs med avgifter, tillgänglighet och användbarhet tar oändligt lång tid att realisera och där vår rätt till likvärdigt deltagande dagligen ifrågasätts.

Visst, på papperet ser allt mycket bättre ut än det gjorde förr. I verkligheten också, för några. Men inte för alla. Njugghet och besparingsiver drabbar de som försörjer sig själva och sina familjer genom att arbeta med funktionshinderfrågor på olika sätt, på olika samhälleliga nivåer. Och själv känner jag mig oändligt trött på att kampen aldrig tycks ta slut. Så jag fattar varför folk är arga. Och hellre förbannade än ledsna människor.

Sen tror jag (hoppas) att senare generationer har ett annat förhållningssätt. En självklarare syn på att rättigheter är rättigheter och att det är inte oss det är "fel på" utan på samhället som inte möter upp. Kanske kan de kanalisera sin aggressivitet åt rätt håll bättre än en del av oss "gamlingar" kan.

Fast mig är det inget fel på, brukar jag svara när någon frågar. Jag är knappt aldrig förkyld ens. Och nu har jag förstått att jag inte ens har någon funktionsnedsättning utan bara en funktionsvariation. Fast den är fasen så krånglig och besvärlig för att vara en variation.

Min egen ursäkt när någon beslår mig med att vara "på hugget" är att vreden är ett så mycket bättre vapen än sorgen. Det gäller bara att rikta det åt rätt håll - inte alltid helt lätt.

Å andra sidan händer det så klart att en del av oss går in i "snäll-och-tacksam-fällan" - och jämfört med det tacklar jag hellre en arg gubbe eller gumma med frågan:
- Varför är du så arg?