onsdag 30 maj 2018

Ljuvliga Lilla Bilen - LLB571

Ja jag vet, det är inte politiskt korrekt att älska sin bil, men jag gör det ändå, oförblommerat. Vägen till första bilen var lång och nu är jag inne på min sista. Det känns lite kymigt att tänka det - min sista bil. Men någon annan möjlighet finns inte med mitt omfattande behov av individuell anpassning för att jag ska kunna köra.

Allra första gången det var tal om bil och körkort för mig var när jag nyss fyllt 18 år och gick på Institutionen. Jag fick göra en resa till dåvarande myndighet i Blackeberg och testa om jag hade någon fallenhet för detta med bilkörning. Och det hade jag. Mannen som undersökte mina förutsättningar hade aldrig förr skådat någon med så snabba reaktioner när det gällde att växla mellan gas och broms. Men sen var det stopp. Jag kunde inte med bästa vilja i världen vrida ratten... bara lite, lite svagt åt höger, men sen gick det inte längre. Så, nej, tyvärr, körkort kunde jag glömma.

Åren gick och jag tog mig fram med omväxlande allmänna kommunikationer och färdtjänst beroende på var jag skulle och vad jag behövde få med mig och ha på mig. Jag släpade och bar, fick inte sällan stoppa folk på min väg hem för att be om bärhjälp sista biten. Jag stod på pendeltåg och satt på bussar med regnstänkta glasögon, som jag inte kunde torka och en uppfälld luva, som jag inte kunde fälla ner. Jag släpade barnvagnar och barn i Herrans tukt och förmaning, för de var ju tvungna att göra som jag sa på våra resor med allmänna kommunikationer. Det var så många gånger det hade varit helt underbart att ha en bil att köra.

Så småningom fick jag höra hur de i andra länder - Tyskland, Japan och säkert också andra ställen, hade börjat bygga om bilar så de gick att köra utan armkraft. Så kom det då även hit och jag fick möjlighet att titta på en bil som jag kanske skulle kunna köra. Jag kunde konstatera att det skulle jag nog, men då, liksom nu, var bidraget för inköp av bil inte så stort i förhållande till bilens pris. Jag jobbade visserligen, men hade tre små barn och vi var en hel familj som skulle leva på den en och en halva inkomsten som barnens far och jag hade bestämt oss för att hålla - 75 procent var - så tid skulle finnas för barnen, så att köpa en ny bil var långt borta. Vi ägde en begagnad Opel, men det som gick att bygga om för mig handlade om en sprillans ny Volvo, SAAB eller Ford Granada fick jag besked om. Så det dröjde med bil och körkort.

Så fick jag en ny tjänst, en projektledartjänst, men ett par tusenlappar mer i lön och då bestämde jag att det är nu eller aldrig! Jag var 38 år och skulle jag någonsin ta ett körkort så är det dags. Så vi satsade! Det blev en ny Volvo kombi med extra säte där bak så vi fick plats hela familjen plus en mormor eller farmor på besök. Bilen kördes till Hedemora där byggdes om varefter jag tog körkortet på fjorton dagar och sen lyckligt körde bilen hem. Nästa dag åkte till kommunkontoret i Järfälla och hämtade ut ett parkeringstillstånd och sen körde jag i stockholmstrafiken in till jobbet på Södermalm. Fantastiskt! Vilken frihet, vilken lycka!

I början var jag helt  körgalen. Jag körde Stockholm - Östersund tur och retur under en dag, jag körde Stockholm - Göteborg och vidare till Karlstad nästa dag. Min lycka var total.

Efter den vita Volvon blev det en liten Opel Astra, grön med svart klädsel - den byggdes också om i Hedemora. Sen blev det ytterligare en Opel Astra, men en annan modell, svart med grön klädsel - avancerat färgbyte där mellan de två bilarna.... Den. liksom min sista bil byggdes av Björn Kayser vid Bilanpassning i Staffanstorp - och för varje ny bil hade den tekniska utvecklingen gått framåt så bilarna blivit bättre och bättre att hantera.

Och så då till sist när jag visste att detta blir min sista bil, för efter 65 år fyllda så beviljas vi inga nya ombyggnader av våra bilar - då bestämde jag mig för att satsa lite högre igen. Så jag köpte en SAAB 9.3, en blyertsgrå - en av de sista som rullade ut från SAAB-verkstan i Trollhättan. Hade min pappa levt hade han varit så nöjd, så nöjd. Jag struntade i alla som hånade mitt val att köpa en SAAB just när företaget blev nedlagt. Jag var tillfreds - äntligen en SAAB. Det är en diesel - det var det bästa man kunde köpa då och jag hade fått miljösubvention på den om jag nu inte varit tvungen att ha en med automatisk växellåda.

Några år har gått - jag har mist mitt parkeringstillstånd - vilket något krånglat till min tillvaro. Kampen vi bedrev i funktionshinderrörelsen för mitt och många andras, med nedsatta armfunktioner, rätt till parkeringstillstånd blev utdragen och vi förlorade - både som organisationer och individer. Så idag måste jag ha någon med mig enbart för att lösa parkeringsavgiften. Förut kunde ta bilen med körkort och betalkort nedlagda i fickan av någon annan, uträtta ett enklare ärende där någon bar ut det jag inhandlat i bilen - och så hem igen. Jag kan inte själv hantera de mobila möjligheterna i kombination med att få med mig den, in och ur bilen, hålla nyckel och sen uträtta något. Så när jag är assistentlös är jag hänvisad till stormarknader med gratis parkering. Och visst, jag säger inte att det är katastrof, bara begränsande och jäkligt irriterande och onödigt. Livet behöver liksom inte strulas till mer än nödvändigt, det är rätt mycket ändå som ska organiseras, planeras och fås ihop.

Så igår slog mätaren om till 20 000 mil när jag var på väg till Stockholm. (Nej jag tog inte bilden själv i 110 km fart, det gjorde min medpassagerare.) Min sista bil börjar bli gammal! Men inte jag... Jag vill kunna köra min egen bil ännu i många år, typ 10 - 15 år i alla fall. Nu har jag ju då en SAAB som alla säger är en "långmilare". Men den är ju också en diesel, som visserligen är bra ur perspektivet bilens hållbarhet, men miljön, miljön! Tänk om de förbjuder dieselbilar innan jag kört färdigt?! Då är jag utan valmöjligheter. Jag har flera vänner, pensionärer, som bytt bil. Till något mindre. Till något billigare. Till något mera praktiskt. Det kommer jag inte kunna göra. För även om jag skulle kunna köpa mig en nyare bil än den jag har, så har jag inte resurserna att betala en ombyggnad. Den är avancerad och dyr. Jag kör med fotplatta, elektrisk växelväljare, elektriskt solskydd, särskilda aggregat för styrning av stol, fönster, backspegel. Sex funktioner i nackstödet kopplat till vindrutetorkare, helljus, tuta - ja ni hör ju vad omfattande och dyrt det blir...

Så jag tänker köra vidare. 30 år har gått sedan jag tog mitt körkort och det känns ändå som nyss. Jag vårdar min bil med omsorg, hon får alla servicar hon ber om, hon är kanske lite smutsigare ibland än hon skulle vilja vara och det ber jag om ursäkt för, men älskad det är hon, det kan jag lova! (Och jag har inte alls förmänskligat Ljuvliga Lilla Bilen...)




torsdag 22 februari 2018

En liten värld

Nu ska jag berätta en historia som kändes väldigt märklig när den utspelade sig.
Den börjar en vanlig dag i bilen - någonstans i Stockholmstrafiken - jag sitter och småpratar med min personliga assistent D som arbetar hos mig på fjärde året då hon plötsligt säger
- Har jag berättat att jag haft en syster som hade polio? Det hade hon inte.

Så hon börjar berätta om sin syster som dog ung, redan 1963 bara 17 år gammal, hon hette Els-Marie. Hon berättar vidare om systern som hade liknande sviter efter polio som jag, med nedsatta funktioner i armarna, men gående. Hennes minnesbilder av systern är vaga eftersom hon själv var väldigt liten men hon mindes henne för att hon var så snäll mot sin lilla syster.

Då erinrar jag mig en barndomskamrat från skolhemmet i Hälsingborg (som stavades så då) i det tidiga 1960-talet som också hette Els-Marie med liknande funktionsnedsättning som jag har. Men jag mindes inte hennes efternamn. Så jag säger
- Jag kände också en Els-Marie en gång som påminner mig om den du beskriver... Tänk om vi pratar om samma person! Det vore ju väldigt lustigt att hennes syster skulle hamna hos mig som assistent i en helt annan tid och en annan del av landet.

- Hon har skrivit i min poesibok, berättar jag. Så det första vi gör när vi kommer hem till mig är att leta upp den - och där stod versen, men underskriven bara med förnamn och initialerna uppe i ena hörnet EZ. Jag smakade på Els-Marie med samma efternamn som min assistent, det som börjar på Z - och det lät så bekant, men jag blev osäker. Nyligen lurade mitt minne mig i glasögonhistorien som finns beskriven här i min blogg så jag vågar inte längre dra några snabba slutsatser.

Så vi bestämde att hon skulle hem och prata med sin mamma, som inte är mamma till Els-Marie, de delar pappa, men eftersom han är död så är mamman den enda som kan ha några svar.
Jag för min del kontaktade två gamla skolkamrater som också vistades på skolhemmet under samma period. De två hade till och med konfirmerats samtidigt med Els-Marie och en flicka till, men ingen av dem mindes hennes efternamn. Så trots att en av dem vände ut och in på en garderob så kom han inte närmare lösningen. Inte heller "tant Evelyn", som jag ringde och som arbetade på skolhemmet som personal och nu inne på sitt nittionde år, mindes vad Els-Marie hette i efternamn trots att hon mindes henne väl.

Själv så gick jag igenom min "nostalgilåda", den som ligger bland täcken och trasmattor i kökssoffan. Hittade inga foton där Els-Marie var med - jag minns så väl hur hon såg ut. Däremot hittade jag en drös med konfirmationskort - alltså inte foton - utan de där små meningslösa visitkorten med enbart namnen på som alla konfirmander skulle ha på den tiden och byta med varandra. Inga adresser, inga telefonnummer - bara namnet. Jag hittade visitkort från de andra som hade konfirmerats tillsammans med Els-Marie, men inget från henne och alltså därmed inte heller närmare lösningen - var hon syster till min assistent eller en helt annan flicka?

Så idag fick jag ett meddelande från min assistent! Hon hade varit hos sin mamma och fått med sig fotot nedan - och visst är det SAMMA Els-Marie! Så liten kan världen vara ibland. Och jag gläds över återseendet av Els-Marie som också jag minns som en väldigt snäll kamrat. Några år äldre än jag gjorde att hon försvann från skolhemmet före mig då de endast hade skolgång upp till och med sjätte klass. Jag har någon gång då och då genom åren tänk på henne, så som på så många andra som funnits i mitt liv och nu fick jag ändå svar vad som hände henne. Så sorgligt med alla som mist livet alltför tidigt - så genom att påminna om någon, lite grann berätta deras historia, så lever de kvar i minnet hos de av oss som fått leva ett mycket längre liv.


onsdag 17 januari 2018

En helt galen dag!

Ja, eller en helt galen upplevelse. Har jag berättat om mina solglasögon som försvann i höstas? Det är en lång historia som börjar redan i somras. Vi hade kommit hem från semestern och höll på att packa ur bilen och på marken låg husvagnens förtält i sin stora svarta tygpåse. Den såg inte jag.... Eller snarare så respekterade jag den inte för dess storhet. Så när jag ska ta mig över den lyfter jag inte tillräckligt på benet, fastnar med foten i handtaget på väskan och stupar framlänges. Nu vet alla som känner mig att när jag faller då faller jag som en fura, bokstavligt talat. Så jag plöjer ansiktet genom gårdsgruset, ådrog mig en och annan repa i ansiktet - men värst av allt - jag slog sönder mina glasögon, igen.

Så alltnog och emedan - det var bara att skaffa nya glasögon - och jag fick ut ersättning på hemförsäkringen med betydligt bättre villkor än om jag hade tagit en särskild glasögonförsäkring. Så långt allt gott.

Då kom jag på den lysande idén att jag kunde ta den lätt skadade gamla bågen och sätta färgat glas i och på så vis till en rimlig kostnad få mitt allra första par dubbelslipade solglasögon. Sagt och gjort - ordnade det, halva priset på glasen var det också vid tillfället - och jag var sååå lycklig. Äntligen hade jag ett par "riktiga" solglasögon.

När vi kommit så långt i tiden närmade sig min planerade spanienresa med stormsteg så jag tänkte det blir ett utmärkt tillfälle att inviga mina nya solglasögon. Jag bestämde till och med mig för att jag INTE skulle använda dem, till exempel i bilen före resan, för då skulle jag säkert, säkert glömma dem där och komma till spanska solkusten utan solglasögon - och det hade ju varit förargligt. Jag såg istället till att de packades ner i resväskan på ett tidigt stadium - trodde jag.

Så kommer jag ner till Torreveija och solen flödar - och jag ska ta på mig mina solglasögon för första gången - och upptäcker att glasögonfodralet i resväskan är - tomt! Mina tankar snurrar, vad har hänt, var är mina solglasögon?!? Jag rådbråkar min hjärna i flera dagar och inte förrän strax före det är dags att åka hem igen har jag fått följande scenario klart för mig - jag har slängt mina nya solglasögon i soporna! Jag har trott att fodralet jag kastade var det tomma fodralet, men istället låg det i väskan. Jag får till och med bilder för mitt inre öga där jag tydligt ser att jag kastar det tomma glasögonfodralet i soporna i köket. Så jag bestämmer - Wenche ska inte ha några slipade solglasögon! Punkt och slut.

Jag kommer hem från resan. Går och grämer mig några veckor. Förebrår mig själv... och funderar - och bestämmer mig så till slut - jag köper ett par nya! Jag ska visst ha slipade solglasögon! Så det gjorde jag. Valde en billig båge, fick igen halva priset på glaset eftersom jag så nyligen köpt inte ett, utan två par glasögon... och allt var frid och fröjd - come on Summer! Jag har solglasögon, jag är beredd!

Så gick resten av 2017 över i 2018 och idag skriver vi den 17 januari. Snön har vräkt ner hela dan, bilarna fastnar i snön i backarna i vårt bostadsområde och det är riktig vinter. Jag tog en sväng till vårt köpcenter, såg om det fanns något på rean (det gjorde det...) och på vägen hem letade jag efter en sak i bilen - och assistenten öppnade facket mellan framsätena - och där låg de! Glasögonen som jag trodde jag slängt! Eller var det de nya jag köpt? Nej, men de hade jag väl lagt i en skrivbordslåda i väntan på solen - eller...?

Så jag kommer hem, rusar in, fram till skrivbordslådan - och där låg det senaste paret - och i bilen låg det första paret jag köpte! Jag hade inte slängt dem! Men vilka spratt kan hjärnan spela en!? Jag var hundra procent övertygad om att det första paret aldrig las ut i bilen för att jag då riskerade att glömma dem inför spanienresan - men där låg de och där har de legat hela tiden... Jag ser fortfarande filmen för mitt inre öga scenariot när jag bestämmer mig för att kasta bort det tomma glasögonfodralet... Jag har inte kastat något glasögonfodral överhuvudtaget...

Jag har inte en susning hur det här gick till - men nu har jag hur som helst två par dubbelslipade solglasögon. Tror bestämt att det ena paret ska få bo i bilen på obestämd tid....