fredag 22 september 2017

Trött, arg - men jävligt stark!

Läser igen om N, en ung kvinna med nedsatt rörelseförmåga som bedriver en obeskrivlig kamp för rätten till personlig assistans, för möjligheterna att leva som andra unga - flytta hemifrån, arbeta och försörja sig och forma livet efter sina egna önskningar och förmågor. Inte efter sina "tillkortakommanden". Manegen är krattad, hon har jobb och bostad, men inte den assistans hon behöver för att kunna leva ett självvalt vuxenliv. Så hon slåss för den rätten, för livet.

Alltså, jag är 67 år gammal. Och rätt trött emellanåt. Trött på att känna på huden hur våra rättigheter ifrågasätts och kränks, hur det dagtingas med vårt människovärde.

Låter det pretentiöst - "människovärde"? Det är ett ord med tyngd i så det ska så klart inte slarvas med och det finns människor när och fjärran som verkligen lever sina liv under väldigt svåra, kanske outhärdliga omständigheter. Om jag säger att jag och andra slåss för vår rätt att räknas med, på samma villkor som andra, i landet Sverige, just nu. Låter det mindre pretentiöst? Detta att känna att livets mest grundläggande förutsättningar kan ryckas undan - inte genom plötslig olyckshändelse eller sjukdom primärt - utan genom politiska beslut. Eller tjänstemannabeslut. Det gör något med självkänslan. Det gör något med oss. 
   
Jag tror jag var elva år första gången jag själv tog "kamp". Mamma hade så klart fört den före mig å mina vägnar och kanske var det därför självklart för mig att ta över den själv. Nu blev inte den första kampen någon strid. Men det var ändå en kamp. En kamp mot rädslan att våga, för modet att hävda en åsikt i mitt alldeles egna intresse.

På skolhemmet där jag vistades vid den tiden fanns det en läkare. Han var väldigt förtjust i att steloperera oss ungar lite här och där och nu var det min tur. Han ville steloperera min högra och enda fungerande hand. Syftet var att öka min styrka i den. Men då jag visste jag att jag skulle förlora i finmotorik ville jag inte det. Vad hade jag för nytta av ren styrka? Mitt intresse av att teckna var stort och jag var stolt över min vackra handstil så de förmågorna var högre rankade av mitt elvaåriga Jag.
Så trots att läkaren tog upp mig i knät och frågande mig så snällt och vackert om att få steloperera min hand så sa jag - Nej...

Jag minns ännu segerns sötma. Blandad med förvåning. Jag kunde! Jag vågade! Och jag fick bestämma själv! 

Så har livet pågått och pågår för så många av oss - och för dem som lever med oss. Vi slåss, kämpar för vår rätt att vara huvudpersoner i våra egna liv. Ibland får vi det. Alltför ofta får vi inte det. Inte sällan tror sig någon annan veta vad som är bäst för oss, alternativt bestämmer någon annan vad som är "skäliga" eller "goda" levnadsvillkor.

Så vi fortsätter att slåss. Oftast för att vi måste, ibland kanske mer än vi behöver av bara farten, för att kampen har blivit en del av oss. Vare sig vi vill eller inte. Och jag tänker, när tröttheten lagt sig. Hellre kamp än ligga i ett hörn och gråta. Hellre stark än svag. Hellre vrede än sorg.

2 kommentarer: