tisdag 30 oktober 2018

Universellt, strukturellt och långsiktigt

En diskussion susade förbi mig härom dagen. Jag var inte riktigt på banan och blandade mig bara i lite grand med en trött dåligt underbyggd och blek protest. Det handlade om hur vi ska föra den funktionshinderpolitiska kampen. Om att vi kan inte lägga ner så mycket kraft på en massa individuella kortsiktiga stödinsatser utan behöver satsa mera "universellt, strukturellt och långsiktigt", försöka att lyfta blicken från de vardagliga detaljerna och arbeta hårdare för att få ett samhälle som är så universellt tillrättalagt att det fungerar för alla. Inte hålla på skapa en massa särlösningar som bromsar den "universella, strukturella och långsiktiga" lösningen av allas individuella behov.

Ja det låter ju bra tänker väl de flesta, så även jag. Ändå var det något i det samtalet som fortsatte skava i mitt bakhuvud. Men jag vill ju vara framsynt och positiv, jag vill tro på att samhället utvecklas i riktning mot lösningar som fungerar för alla. Jag vill tro på det som jag idag tror är omöjligt, det är så utveckling sker. Det var så den personliga assistansen växte fram. Och då tillhörde jag inte de framsynta, snarare de som - om än inte bromsade - men ändå tvekade - var det verkligen realistiskt och genomförbart? 

Min spontana känsla av protest mot att lägga all vår samlade kraft för att fort komma fram till det universellt fungerande samhället bottnar i lusten att leva ett bra liv här och nu. Det kan väl inte vara meningen att vi som lever nu ska ställa våra enda liv på sparlåga för ett framtida samhälle där universell design och artificiell teknik gör oss fria och oberoende? Vi måste ha kraften att driva båda kamperna - för nuet och för framtiden. Det var kanske en slump att de som förde fram tesen inte hade någon synlig funktionalitet som bröt mot normen, men jag tänker ändå att det är klart lättare att arbeta långsiktigt om inte vardagens alla behov tenderar att skapa situationer och sammanhang där livet liksom hakar upp sig och tar stopp. För det är ju så enkelt som att om vi som har normbrytande funktionalitet ska vara delaktiga i det här "universella, strukturella och långsiktiga" arbetet - då måste samtidigt våra dagliga livsvillkor ge oss förutsättningar för det. Vi måste få de små detaljerna att funka i vardagen, här och nu, individuellt och kortsiktigt. Om inte det fungerar så får några andra föra vår kamp utan oss - och det kan väl ändå inte vara tanken?

Nej, jag måste helt enkelt ha missförstått något i den diskussionen - hoppas jag. För de som tog upp ämnet är annars vettiga människor. Så, när nästa tillfälle bjuds då tänker jag ta upp den här tråden igen och se om vi kan nysta vidare - tillsammans mot ett universellt utformat samhälle som är byggt och utformat för alla människor, så långt som möjligt utan att pruta på individens behov, oavsett funktionsförmåga. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar