T R Å K I G T!

Idag är det en trist dag. Jag vet inte varför. Det finns ingen egentlig anledning - det är bara TRÅKIGT helt enkelt.

Inget större fel på vädret, växlande molnighet, lagom varmt. Inget fel på årstiden, den bästa faktiskt - försommar och så många växter som står i blom. Inget fel på någon närstående, barnbarnaskaran växer, inget jag behöver oroa mig över. Inte något fel på mig själv heller - bortsett från att jag är några irriterande kilo överviktig - annars frisk och kry.

Och sommarens största högtid, midsommar, står för dörren - och jag har stora förväntningar på att få uppleva något nytt. Semestern hägrar också - inom några veckor är det dags.

Så varför känns det då så här tradigt?

Jag tror jag vet varför - fast det är lite löjligt, tycker jag själv.

Jag har en arbetsuppgift jag håller på med - den är något omfattande och lite svår - och dead line närmar sig - då blir jag "tungsint". Jag vet att jag fungerar så här - det sker nästan varje gång jag har ett liknande uppdrag. Jag går liksom och laddar. Jag läser, lyssnar runt, kollar upp och det maler i huvudet. Det händer att de vackraste formuleringar kommer till mig klockan 03.47 för att sedan vara puts väck när jag vaknar på riktigt.

Detta är ett födsloprojekt! Jag "värker" ur mig det jag ska skriva i de här sammanhangen.
Startsträckan är  l å n g,  sedan går det undan när jag väl kommit till vägs ände. Men då är det bråttom för tiden är knapp! Och jag vet ju - på ett intellektuellt plan - att nu är jag här - det är tungt och trist - men om några dagar då är det över - då har jag skrivit klart och den stora lättnaden infinner sig!

Så jag får helt enkelt luta mig tillbaka och vila i min tristess. Det kunde definitivt ha varit värre. Det kunde varit riktigt illa - men det är det ju alls inte - tvärtom - det är inget fel på vare sig väder eller vind. Snart är jobbet gjort - och ett nytt väntar bakom nästa krök. Sånt är livet som ombudsman!

Jag tror jag piggar upp mig med ett korsord på nätet! Och ja, jag har slutat jobba för idag.

När en åldersgräns ska passeras

Nästa gång jag fyller år så fyller jag "pensionär". Det känns väldigt konstigt, som jag inbillar mig att det gör för de flesta av oss som är yrkesverksamma. Vad ska jag fylla min tid med sen, grunnar jag på, som jag föreställer mig att flertalet andra blivande pensionärer gör.

Inga problem säger de som redan är pensionärer, det finns hur mycket som helst att göra!

Men det som bekymrar mig mest grunnar inte flertalet blivande pensionärer på, tror jag. Nämligen, hur blir det med min assistanstid?
Hur många timmar kommer försäkringskassan tilldela mig så att jag kan göra något av all den tid jag då förfogar över? Jag vet att den tid jag har nu till stor del utgår från att jag arbetar.
Kommer det nya förslaget om förändringar av assistansersättningens konstruktion - särskilt för assistansberättigade över 65 år - att påverka mina ekonomiska förutsättningar att fortsätta bedriva min assistans som egen arbetsgivare?
Frågorna hopar sig.

Jag är ett kontrollfreak, jag vill veta vad som är på gång och jag vill känna att det är jag som rattar min tillvaro. I sådana här brytningstider har jag ingen koll alls över hur framtiden kan tänkas te sig. Man skulle kunna hävda att det har ingen människa egentligen. Sant. Men ändå. Detta som jag nu står inför VET jag ska komma, annat som kan tänkas komma svävar jag, som andra, i lycklig ovisshet om.

Jag vill ju förändra min tillvaro som pensionär. Göra sånt jag inte har tillräcklig tid och ork för nu under mitt yrkesverksamma liv. Som att kunna resa oftare till mina barnbarn och lägga mer tid på trädgårdsskötsel och ägna mig mer åt hushållet och lägga mer tid på våra hundar och ta bättre hand om kroppen och möta våren i Skåne och följa med den norrut och en massa annat som förutsätter fungerande assistans. Läs - tillräckligt antal timmar beviljade för att möjliggöra ett flexibelt vardagsliv.

Så detta går jag och grunnar på - och började skriva om - men så tappade jag lusten att skriva färdigt eftersom jag inte har några svar. Jag skulle vilja avsluta den här lilla funderingen i positiv anda, men det går inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå, så jag kan då heller inte leverera en avslutning som andas framtidstro. Så det får bli så här. Livet är inte alltid roligt, innehåller ibland inte ens lust till konstruktiv kamp, utan bara förlamande ångest... - Ursäkta ordvalet.