Vardagsresan

Numera, när jag har tolv mil till jobbet kör jag bil. Det har inte alltid varit så. Alltså bil och tolv mil.

Häromdagen när jag åkte min Farsta-resa som jag vanligen gör två gånger i veckan noterade jag samma bil som jag sett någon dag tidigare. Så klart, det är ju inte bara jag som åker den här vägen vid samma tidpunkt varje dag eller flera gånger i veckan, tänkte jag då. Och det var då jag plötsligt mindes mina pendeltågsresor mellan Kallhäll och Sundbyberg för många år sen.

I tågen på den tiden fanns det säten för tre personer mitt emot varandra,  in alles sex människor möttes alltså öga mot öga där på morgnarna. Jag klev på tåget vid station nummer två så det var fortfarande gott om sittplatser. Hur det riktigt gick till vet jag inte, men vi blev ett gäng där som sågs och umgicks mellan Kallhäll och Sumpan varje dag. En kvart om dagen.

En kvart om dagen pratade vi om ditt och datt. Om vädret, om livet, om barnen, vad vi sett på TV - oskyldiga, ofarliga samtalsämnen. Jag kan inte minnas att vi någonsin presenterade oss för varandra. Inte minns jag heller att vi pratade om något som skulle kunna blotta våra värderingar. Alltså egentligen inga viktiga samtalsämnen, men ändå var de där stunderna värdefulla. Mötet, samtalet, sammanhanget måste inte vara politiskt korrekt,  måste inte alltid behandla världsfreden, miljön eller feminismen. Även interagerande av till synes meningslöst slag kan fylla en funktion.

Det handlar väl om att känna tillhörighet, att ingå i ett sammanhang och det tror jag är viktigt för de flesta av oss. Vi kan ju ha många sammanhang som vi tillhör och denna pendeltågsgemenskapen var ett sådant som jag hörde hemma i under en tid i mitt liv. Det fanns då som nu andra sammanhang som erbjöd andra umgängen och andra samtal, möjligen av angelägnare slag.

Det var så länge sen som jag åkte pendeltåg så jag vet knappt hur de moderna tågen ser ut. Funderar om det är likadant idag? Undrar om umgängesformen lever eller om alla är upptagna med sitt,  sin telefon eller sin platta? I så fall kan jag ju lika gärna sitta här i min bil. Tänker jag då, med ett stänk av nostalgi.

Jokkmokk - en liten betraktelse

Visst låter det exotiskt? Det tycker i alla fall jag. Jokkmokk. Därför reste vi dit, mannen och jag över midsommar. Och så för att uppleva midnattssolen. Resan var min julklapp till mannen. Själv fick jag en resa till Skottland. Den kommer framöver.

Så lite jag visste om Jokkmokk. En kommun lika stor till ytan som Skåne, Blekinge och Halland fick jag veta. Med lite drygt 5.000 invånare - 5.000... För några årtionden sedan var befolkningen nästan tre gånger så stor.

Jag erkänner, jag tyckte inte att tätorten var vacker, men säregen. Det syntes att ortens glansdagar var förbi om man säger så. Butiker som etablerades för kanske 40, 50 år sedan lever en tynande tillvaro. Påtagligt många restauranger (ja, det fanns flera restauranger) och affärer hade ramper, av varierande kvalitet,  vilket signalerar att det åtminstone har funnits en aktiv funktionshinderorganisation - säkert DHR - tänker jag.

Hotellet vi bodde på har sett sina glansdagar. Jag tror att piken var vid tidigt 2000-tal när Jokkmokks marknad fyllde 400 år och kungen och drottningen var på besök och åt sin lunch just på vårt hotell. Foton på hotellets väggar på tilldragelsen signalerade det budskapet - stolt hotellägare mellan kungaparet. Nu var den tiden förbi. Nu fanns bara en hotellrörelse som ingen av barnen ville ta över, fast de skulle blivit fjärde generationen, och som inte går att sälja.

En promenad genom Jokkmokk är ett spännande äventyr. Ja, alltså om man vill få en känsla av att vara förflyttad till 50-talet. Som att se butiksfönster med skyltdockor från samma tid. Det var en fläkt av en svunnen tid som jag varit en del av och kunde relatera till. Ett vemod smög sig obevekligt in.

Utöver de här "attraktionerna" besökte vi det fantastiska museet Àjtte med väldigt fina utställningar om livet i norr, om sameliv och om nybyggardito. Vi bilade tolv mil enkel resa genom fjällvärlden för en kopp kaffe på Kvikkjokk fjällstation. Upplevde fjällfloran på Fjällbotaniska trädgården och midnattssolen från Storknabben. Och vi åt god souvas på fint renkött på restaurang Fjällglimten. Vi påbörjade en utflykt till Nattavara bara för namnets skull, men den gav vi upp efter några mils harvande genom skog, skog, skog,  rena "natta".

Så nu har jag upplevt riktig svensk glesbygd och jag har sett midnattssolen. Mycket mer kan man inte begära av en sommarresa till Jokkmokk.