fredag 4 september 2015

Oj vad det svajar!

Upptäcker hur intressant det kan vara att följa sitt eget Facebookflöde en stund. Det ger en bild av hur ens eget liv pendlar mellan stort och smått, viktigt och mindre viktigt, den stora världen och den lilla.

Jag ser min politiska tillhörighet, mitt internationella engagemang, min vånda inför vad som sker i världen och alla utsatta människor. Men jag ser också hur viktig den lilla världen är mitt i detta stora. Kanske särskilt för att det är väldigt oroligt på många håll just nu. Hur jag gläds åt några tappade kilon, en ny spis eller för att jag blev figuren Lilla My i Mumindalens personlighetstest. För att ta bara de senaste dagarnas inlägg.

En del av oss brottas med skuld för att vi har det bra när andra lider svårt. Det är inte konstigt, inget nytt. Vi har levt i högönsklig välmåga i det lilla landet Sverige i långa tider. En del försöker på olika vägar att själv påverka för förändring mot ett jämlikare leverne för människor - globalt sett och här hemma. Det kan handla om aktivt partipolitiskt engagemang, medlem i utvalda föreningar eller bidra med kunskaper eller pengar där det kan behövas. Andra verkar tycka att det är okej att vissa har det mycket bättre.

För att orka med att engagera sig behövs en egen stabil grund att stå på. Det behöver inte handla om att vara rik, mera om inre trygghet och styrka. Och man behöver hitta glädjeämnena i livet för att orka se det svarta. Och det var det som blev så tydligt i mitt Facebookflöde. Stort och smått, svart och vitt, sol och regn, plus och minus - så ser livet ut.

Och då är ändå Facebooklivet bara en liten del av mitt liv - det mesta av det allra viktigaste och mest nära det delar nog de flesta inte med sig av på nätet. I alla fall inte jag. Trevlig helg - nu är det fredag och ännu en arbetsvecka är slut.

onsdag 2 september 2015

Tankar om tid

I år har min mellanson haft 35-årig födelsedag. Just den dagen råkade jag befinna mig på ett möte på Kungsholmen i Stockholm, bara några kvarter från St Eriks sjukhus där han föddes. Då känns det lite märkligt i magen och hjärtat. Jag tänker att - tänk om jag DÅ hade vetat att jag NU 35 år senare, på dagen skulle befinna mig alldeles nära den plats jag då var på - fast jag numera inte alls rör mig dagligdags i de kvarteren.

Jag vet att jag genom åren ofta tänkt i samband med barnens födelsedagar att när han eller hon fyller si eller så då kommer jag vara si eller så gammal - om jag nu lever vid den tidpunkten. Jag vet att jag tänkte när min förstfödde kom att när jag fyller 40 år då är han 18 och vuxen. När min minsting föddes var jag "gammal" och skulle med råge fyllt 50 när hon blev 18 år.

Nu håller jag på likadant och tänker framåt. När min äldsta fyller 50 år är jag "bara" 72 så där finns det chans att jag fortfarande hänger med. När min nu 35-åriga son fyller 50, ja då är jag 80 år. Värre ändå blir det med dotterns 50-års fest, den kan jag riskera att missa, det är rätt få förunnat att få leva vid 84 års ålder. Särskilt i mina kretsar. Fast min mamma blev nästan 88 år, så vem vet. Den som lever får se, som det heter.

Jag har några andra funderingar också kring detta med tid och flöden och rörelser.

De handlar om detta när man oförhappandes springer på en person på ett oväntat ställe vid en oväntad tidpunkt. Våra livstrådar vävs samman och korsar varandra där och då - det kan vara var som helst när som helst. Jag har två sådana minnen som jag bär med mig.

Det första var min bror Sten, när vi så slumpartat möttes en gång på väg 40 utanför Jönköping. Jag på väg till jobb i Göteborg, han ute på någon av sina affärsresor. Jag passerar en stor rastplats, blåser förbi - noterar med ena ögat att det stod en bil på väg ut från rastplatsen, en likadan som min bror körde vid den här tidpunkten. Min kollega i bilen säger lite prövande - Var inte det där din bror..? Och jag kände direkt - Ja, visst såg det ut som så!

Så från att ha blåst förbi, saktade jag ner farten och gick ut i vägrenen så att bilen jag var nyfiken på kunde köra om. I den sitter det en man som förundrade sig över körstilen i bilen som gick ut i vägrenen efter att nyss haft så brått. Det hör till historien att jag nyss bytt bil och min bror som bodde på annan ort inte sett min nya bil. Så hur det nu var så lutade sig mannen fram och formligen glodde på människan med den konstiga körstilen - och ser - Min Syster! Och jag, ja, jag ser ju i samma ögonblick - Min Bror!

Så vi stannade på första bästa parkeringsplats och föll i varandras armar. Min bror var också på väg till Göteborg, så väl där bytte han hotell till vårt och ägnade de följande dagarna åt att dra historier om vårt gemensamma förflutna för mina kollegor - till deras glädje och ibland min förlägenhet...!

En annan gång sprang jag på min bästa barndomsvän från lågstadieåren - Gunvor från Skara - på Arlanda. Ett glatt återseende som lika gärna kunde gått förlorat, för vi kunde missat varandra så där alldeles precis.

Och de tankarna leker jag med ibland. Vem har jag missat med sekunder? Vilka trådar korsades inte därför att vi just gick om varandra? Jag skulle vilja kunna se det där nätet vi spinner när vi rör oss, så jag kan gå tillbaka och vänta in eller skynda på för ett möte med en kär vän eller familjemedlem. Fast jag vill inte ha nätet som numera ritas av våra mobiltelefoner och vårt ständiga uppkopplade tillstånd - mitt nät finns inte i verkligheten -- bara i fantasin.