Allra första gången det var tal om bil och körkort för mig var när jag nyss fyllt 18 år och gick på Institutionen. Jag fick göra en resa till dåvarande myndighet i Blackeberg och testa om jag hade någon fallenhet för detta med bilkörning. Och det hade jag. Mannen som undersökte mina förutsättningar hade aldrig förr skådat någon med så snabba reaktioner när det gällde att växla mellan gas och broms. Men sen var det stopp. Jag kunde inte med bästa vilja i världen vrida ratten... bara lite, lite svagt åt höger, men sen gick det inte längre. Så, nej, tyvärr, körkort kunde jag glömma.
Åren gick och jag tog mig fram med omväxlande allmänna kommunikationer och färdtjänst beroende på var jag skulle och vad jag behövde få med mig och ha på mig. Jag släpade och bar, fick inte sällan stoppa folk på min väg hem för att be om bärhjälp sista biten. Jag stod på pendeltåg och satt på bussar med regnstänkta glasögon, som jag inte kunde torka och en uppfälld luva, som jag inte kunde fälla ner. Jag släpade barnvagnar och barn i Herrans tukt och förmaning, för de var ju tvungna att göra som jag sa på våra resor med allmänna kommunikationer. Det var så många gånger det hade varit helt underbart att ha en bil att köra.
Så småningom fick jag höra hur de i andra länder - Tyskland, Japan och säkert också andra ställen, hade börjat bygga om bilar så de gick att köra utan armkraft. Så kom det då även hit och jag fick möjlighet att titta på en bil som jag kanske skulle kunna köra. Jag kunde konstatera att det skulle jag nog, men då, liksom nu, var bidraget för inköp av bil inte så stort i förhållande till bilens pris. Jag jobbade visserligen, men hade tre små barn och vi var en hel familj som skulle leva på den en och en halva inkomsten som barnens far och jag hade bestämt oss för att hålla - 75 procent var - så tid skulle finnas för barnen, så att köpa en ny bil var långt borta. Vi ägde en begagnad Opel, men det som gick att bygga om för mig handlade om en sprillans ny Volvo, SAAB eller Ford Granada fick jag besked om. Så det dröjde med bil och körkort.
Så fick jag en ny tjänst, en projektledartjänst, men ett par tusenlappar mer i lön och då bestämde jag att det är nu eller aldrig! Jag var 38 år och skulle jag någonsin ta ett körkort så är det dags. Så vi satsade! Det blev en ny Volvo kombi med extra säte där bak så vi fick plats hela familjen plus en mormor eller farmor på besök. Bilen kördes till Hedemora där byggdes om varefter jag tog körkortet på fjorton dagar och sen lyckligt körde bilen hem. Nästa dag åkte till kommunkontoret i Järfälla och hämtade ut ett parkeringstillstånd och sen körde jag i stockholmstrafiken in till jobbet på Södermalm. Fantastiskt! Vilken frihet, vilken lycka!
I början var jag helt körgalen. Jag körde Stockholm - Östersund tur och retur under en dag, jag körde Stockholm - Göteborg och vidare till Karlstad nästa dag. Min lycka var total.
Efter den vita Volvon blev det en liten Opel Astra, grön med svart klädsel - den byggdes också om i Hedemora. Sen blev det ytterligare en Opel Astra, men en annan modell, svart med grön klädsel - avancerat färgbyte där mellan de två bilarna.... Den. liksom min sista bil byggdes av Björn Kayser vid Bilanpassning i Staffanstorp - och för varje ny bil hade den tekniska utvecklingen gått framåt så bilarna blivit bättre och bättre att hantera.
Och så då till sist när jag visste att detta blir min sista bil, för efter 65 år fyllda så beviljas vi inga nya ombyggnader av våra bilar - då bestämde jag mig för att satsa lite högre igen. Så jag köpte en SAAB 9.3, en blyertsgrå - en av de sista som rullade ut från SAAB-verkstan i Trollhättan. Hade min pappa levt hade han varit så nöjd, så nöjd. Jag struntade i alla som hånade mitt val att köpa en SAAB just när företaget blev nedlagt. Jag var tillfreds - äntligen en SAAB. Det är en diesel - det var det bästa man kunde köpa då och jag hade fått miljösubvention på den om jag nu inte varit tvungen att ha en med automatisk växellåda.
Några år har gått - jag har mist mitt parkeringstillstånd - vilket något krånglat till min tillvaro. Kampen vi bedrev i funktionshinderrörelsen för mitt och många andras, med nedsatta armfunktioner, rätt till parkeringstillstånd blev utdragen och vi förlorade - både som organisationer och individer. Så idag måste jag ha någon med mig enbart för att lösa parkeringsavgiften. Förut kunde ta bilen med körkort och betalkort nedlagda i fickan av någon annan, uträtta ett enklare ärende där någon bar ut det jag inhandlat i bilen - och så hem igen. Jag kan inte själv hantera de mobila möjligheterna i kombination med att få med mig den, in och ur bilen, hålla nyckel och sen uträtta något. Så när jag är assistentlös är jag hänvisad till stormarknader med gratis parkering. Och visst, jag säger inte att det är katastrof, bara begränsande och jäkligt irriterande och onödigt. Livet behöver liksom inte strulas till mer än nödvändigt, det är rätt mycket ändå som ska organiseras, planeras och fås ihop.
Så igår slog mätaren om till 20 000 mil när jag var på väg till Stockholm. (Nej jag tog inte bilden själv i 110 km fart, det gjorde min medpassagerare.) Min sista bil börjar bli gammal! Men inte jag... Jag vill kunna köra min egen bil ännu i många år, typ 10 - 15 år i alla fall. Nu har jag ju då en SAAB som alla säger är en "långmilare". Men den är ju också en diesel, som visserligen är bra ur perspektivet bilens hållbarhet, men miljön, miljön! Tänk om de förbjuder dieselbilar innan jag kört färdigt?! Då är jag utan valmöjligheter. Jag har flera vänner, pensionärer, som bytt bil. Till något mindre. Till något billigare. Till något mera praktiskt. Det kommer jag inte kunna göra. För även om jag skulle kunna köpa mig en nyare bil än den jag har, så har jag inte resurserna att betala en ombyggnad. Den är avancerad och dyr. Jag kör med fotplatta, elektrisk växelväljare, elektriskt solskydd, särskilda aggregat för styrning av stol, fönster, backspegel. Sex funktioner i nackstödet kopplat till vindrutetorkare, helljus, tuta - ja ni hör ju vad omfattande och dyrt det blir...
Så jag tänker köra vidare. 30 år har gått sedan jag tog mitt körkort och det känns ändå som nyss. Jag vårdar min bil med omsorg, hon får alla servicar hon ber om, hon är kanske lite smutsigare ibland än hon skulle vilja vara och det ber jag om ursäkt för, men älskad det är hon, det kan jag lova! (Och jag har inte alls förmänskligat Ljuvliga Lilla Bilen...)
