Ett brev - 7 september 1960

Jag har gått och funderat över om jag skulle dela med mig av ytterligare ett brev från min samling på 22 stycken skrivna 1960 och 61 - och bestämt mig för det - jag gör det. Det förra delade jag på facebook men det här brevet är längre och jag tänkte också kommentera lite mera. I det här brevet beskriver jag hur livet ser ut där på institutionen. Antagligen har min mamma bett mig göra det. Ett stycke mitt i brevet har jag fått hjälp att skriva, vilket jag nästan ber min mamma om ursäkt för.

För övrigt har jag idag lämnat alla breven, näsdukarna och nummerlapparna på Nordiska museet. De kommer kanske läggas in i deras samlingar tillsammans med en berättelse jag skrivit om min upplevelse av att bli "numrerad". Fast de får inte behålla breven, mina barn vill att vi har dem kvar i familjen. Min äldsta som är lite fundersam över varför han aldrig läst breven trots att de legat framme ombundna av ett sidenband i en bokhylla sedan jag fick dem av mamma. Jag förklarar det med att jag aldrig har tagit något sådant initiativ med honom. Det hör till historien att jag ju inte läst dem själv ordentligt förrän nu.

Jag försökte läsa dem när jag just hade fått dem av min mamma men snubblade genast över ett ledsamt brev som berörde mig - och det blev kaos i mitt huvud - inte kunde jag sitta där och gråta över den lilla flickan...det var ju jag! Så det blev inte mer med det. Sedan gjorde min dotter och jag ett försök några år senare, men det gick också sisådär - så därför blev de liggande - och lyftes väl på vid städning då och då men inget mer.

Jag har starka minnen av själva huset som skolhemmet var inrymt i. Som jag nog nämnt någon gång så händer det då och då i nattens mörker att jag tar mig en fiktiv promenad genom hela huset - från gummimattan utanför entrén som styrde den automatiska dörröppnaren genom att man trampade på den - till gymnastiksalen och personalbostäderna uppe på vinden. Den promenaden ska jag ta med er på en annan gång. Idag nöjer vi oss med brevet från den 7 september 1960, dagen för min lillebror Kurts 4-årsdag. Jag gratulerar också min mamma som fyllde år den 10 september, närmare bestämt 36 år just det året.

I brevet skriver jag:

"Hej Mamma

Ha det näran Mamma! Mamma du undrade om jag fick se på Tv på Lassi det får jag. Vi får titta på Tv på Lördagarna men inga andra dagar. På vardagarna får vi inte titta på program kl. 6 en gång. Idag kom lappen till mig att jag har fått paket men jag vet inte än vad som är i fast det står på lappen: kläder. Mamma det är inte säkert jag kan skriva så långt brev som du ville. Idag har vi badat. Först tvättar vi oss då har vi var sin borste. Jag har en borste med grön kvast på. Sen när vi har tvättat oss, duchar vi sen går vi in i bastu. När vi kommer ut ur bastun duchar vi i gen sen går vi ner i basengen jag har en badring på mig när jag är i basängen. I dag har jag i läxa historia, rättsavning och 2 tabel baklänges. Jag har en snäll fröken här också. Min fröken heter fröken Esplund. Vi har fröken Råberg i historia och sång. 

 

Idag har jag fått paketet tack för allt jag fick jag blev så glad. Tacka Tant Evald för bokmärkena från mig. Blev Kurt glad för det han fick av mig det måste du skriva till mig och säja. I dag har vi i läxa Geografi 3 tabel baklänges och kristendomm.

Kanske du vill skicka lite frimärken till mig så är du snäll. Vi får god mat här också. På morgonen får vi chokla och smörgåsar. Sedan har vi morronbön, klockan kvart över 8 börjar vi skolan. Till middag får vi riktig varm mat och efterätt klockan 10 minuter i 12. Klockan 1 börjar vi skolan igen och går till kvart i tre för detmesta. Klockan tre får vi skorpor och mjölk. Klockan fyra har vi läxtimme i skolan, när vi är färdiga med den får vi gå ut och leka till klockan blir 20 minuter i 6, då får vi kvällsmat, för det mesta får vi kräm och smörgåsar. Sedan får vi derekt gå upp och tvätta oss och sedan får vi lägga oss. De stora flickorna och pojkarna får vara uppe till 7. Vi får lov att ha tänt till halv 9. Det var en flicka på 13 år som hjälpte mig att skriva för jag blev trött det gjorde väl inget. Mamma det är så många som är sjuka men jag är bra.

Kära Hälsningar från Wenche Puss Puss

skriv snart        Grattis Mamma"

Ingerblom

Härförleden – som vi säger i Skåne – jag skulle kunna säga häromdagen, eller till och med igår, för det var igår – men jag gillar ordet härförleden och då gäller det att passa på… så alltså.

Härförleden fick jag tillfälle att skjutsa hem en kär vän från ett möte vi båda hade bevistat. Vår vänskap är ganska precis lika gammal som min yngsta dotter – det vill säga 30 år. Det betyder att hon funnits i mitt och mina barns liv under deras uppväxt. Den här vännen är en sådan där ”rar” (läs ovanlig) sort som man kan vända sig till när livet krånglar och så ställer hon frågorna som gör att man själv kommer underfund om svaren. Fantastisk begåvning. Och varm och kärleksfull. Och rolig – jätterolig!

Så därför var det så när mina barn var små och jag av och till nödgades ta med dem på varierande möten inom DHR, som frågan alltid kom – Är Ingerblom där? Och var hon det så följde de så gärna med, mina två yngsta och i synnerhet min dotter. Sen kunde de sitta i ett hörn och småviska – och fnissa oavsett hur trist mötet var och min lilla flicka bara älskade det!

En dag undrade min dotter - Varför heter hon Ingerblom? Jamen – hon heter Inger i förnamn och Blom i efternamn – precis som du har för och efternamn – jaha…sa min dotter då och såg helt ”förklarad” ut – Jag trodde hon hette Ingerblom!

Vid ett annat till fälle så säger samma dotter helt spontant apropå ingenting – Det ÄR tur att du är handikappad mamma! (Ja man sa så på den tiden.) Jag blev lite fundersam. Jag har väl kanske inte direkt utgett mig för att vara ett offer för min funktionsnedsättning, men att det skulle vara en högvinst vet jag inte heller om jag tycker jag förmedlat, så jag frågade lite undrande – Jasså.., tycker du det…?

JAAA – annars hade du ju inte känt INGER-BLOM!

Och det kan hon ha rätt i – det är en riktig högvinst att känna Inger Blom. Tack käraste vän för att du är så - som bara du är!

När föraktet för det annorlunda får utrymme

Jag har deltagit vid ett nordiskt möte i helgen. Vi hade ett diskussionstema som handlade om de förändrade förhållningssätt som vi upplever håller på att växa fram. Att våra rättigheter att ha samhällets kompensatoriska stöd för att motverka att våra funktionsnedsättningar leder till funktionshinder mer och mer ifrågasätts.

Det handlar dels om erfarenheten att våra inspel i det politiska rummet i vissa sammanhang krympts eller helt eliminerats. Tidigare hade vi självklara roller som experter i frågor som rör våra livsvillkor i utredningar och samarbeten, så icke längre, inte självklart i alla fall.

Istället har det i allt större omfattning kommit att handla om oss och mer och mer utifrån kostnadsdämpningar istället för reformer. Vi ses som tärande. Det är det budskap jag hör när jag hör "kostnadsdämpningar". Och det tror jag den stora allmänheten också hör. Politiken står inte upp för oss, för vår rätt att kosta, för rätten till jämlika villkor.Vårt människovärde har en prislapp som satts under lupp och som har ett tak. Lagom får det kosta. Lagom ska vara villkor. 

Till detta har hot, våld och övergrepp mot personer med funktionsnedsättning börjar dyka upp lite för ofta för att det ska kännas bekvämt. Det allra senaste handlar om flickan med diabetes där föräldrarna fått anonyma telefonsamtal och brev med uppmaningen att hon ska byta skola. Pipet i hennes insulinpump "stör" undervisningen enligt avsändaren. Reaktionerna på Facebook blir starka, Aftonbladet lyfter fram historien. Så långt, så bra. Så ser det fortfarande ut i Sverige.

Hade det skett i Danmark är det inte helt säkert att reaktionerna blivit lika tydligt upprörda.

Förra året samlade DHRs systerorganisation Dansk Handicap Forbund 800 personer i en aktion under parollen Stoppa hetsen! just för att de upplever att synen på människor med funktionsnedsättning är under starkt negativt tryck. Aktionen genomfördes tillsammans med flera organisationer av olika yrkesgrupper inom socialtjänsten. Inte en enda tidning, TV-kanal eller radioinslag rapporterade händelsen. Bara tystnad. 

I Danmark har det funnits starka främlingsfientliga partier länge. Det har påverkat politiken. Min slutsats är att ju längre ett sådant parti givits inflytande över politiken ju mer breder fientligheten ut sig i allt vidare grupper. Nu har den kommit allt närmare oss. När får vi igen se det tydliga budskap som detta här under?

Texten i bilden, som är från 1930-talets Tyskland, säger ungefär "60 000 Reichmark kostar denne ärftligt sjuke det allmänna under sin livstid. Folk, det är också dina pengar." Budskap som detta öppnade upp för nazisternas Aktion T4, som när det avbröts efter några år hade dödat ca 70 000 personer med olika sjukdomar och funktionsnedsättningar.