torsdag 18 augusti 2016

P e n s i o n ä r.... det kommer krypande....

Eller rättare sagt - det närmar sig med stormsteg! PENSIONÄR - är det inte "nästan" en svordom? Okej, kanske inte en svordom - men lite nedlåtande? "Det vet man ju hur pensionärer är..." Om en dryg månad är jag där.

Måste rensa ur garderoben och ut och shoppa storblommiga klänningar och vida hattar - eller?
Nää, kanske inte det...? Har testat både och genom åren men aldrig känt mig bekväm med vare sig det ena eller andra.

Men några nya foträta skor? Behöver ju inte löpa linan ut och köpa "systerskor"....
Men vänta nu - jag har ju köpt tyska Rieker-skor sen 2000 kallt - och de är ju foträta om något. Och sååå bekväma. Fast ibland saknar jag mina högklackade som jag jämt trippade omkring i. Det kan behövas högklackat när man inte är längre än max 1.57 - och numera inte ens det - har krymp till 1.54 och skulle verkligen behöva komma upp mig lite. Men nä, det går inte - det blir vingligt och obekvämt. Ja, jag testar då och då. Har ett par kängor från slutet av nittiotalet och något par annat högklackat kvar i garderoben. Bara för känslan.

Någon liten vit handväska då? Borde jag inte ha en sån framöver månne? En som jag kan sitta med i knät...? Fast jag kan ju inte bära den chict på armen - den ställningen ryms inte i min "normbrytande funktionalitet" (fniss) - så då blir det assistenten eller Mannen som får bära den lilla vita handväskan på armen... Hmm, känns som att det inte riktigt spiller över på min pensionärs-look då. Nää - det får vara, det får fortsättningsvis bli mina svarta i olika utformningar av axelrems- och ryggsäcksväskor.

Men jag måste nog ändå satsa på att åka och handla när det är som mest folk i affärerna - och ta riktigt gott om tid på mig, prata lite extra med kassörskan... Jag kanske skulle skaffa mig en lite portmonnä med knäppe - och kontanta medel i myntformat!? Och när jag kommer till matbutiken ska jag stanna precis innanför grindarna, proppa igen hela entrén och leta (länge) efter min inköpslista. Det gjorde alltid min mamma - och så när hon hittade den så sa hon: "Nu ska vi se vad som står på lappen..." och så blinkade hon menande. (Ja, hon benämnde same som lapp...). Hon gillade vara lite småfräck min mamma. Hade jobbat med enbart kvinnor vid löpande bandet - de behövde nog pigga upp tillvaron med en och annan fräckis ibland. Hon drog de för mig också, redan när jag var tonåring: "Du får gärna berätta den för dina kompisar, men säg inte att de var jag som drog den först". Nej, det tror fanken. då hade jag väl dött av skam tretton år gammal. För övrigt minns jag aldrig "roliga historier" oavsett ingång. Men mamma var faktiskt suverän på att hitta "apropå det-historier" som passade in i tillvarons just-nu.
Men jag skulle kanske testa på att bli lite småfräck? Fast då åker jag väl dit för sexuella trakasserier... Och förresten ger det mest ett gubbsjukt intryck så det hoppar jag över.

Som du märker så tränar jag hårt inför min nya titel. Funderar, väger uppslag emot varandra om hur jag ska använda min tid på ett meningsfullt, men ändå nytt, sätt. Jag vill inte fortsätta att lägga det mesta av kraften på "kampen" jag bedrivit yrkesmässigt (och ideellt) i hela mitt vuxna liv. Nej jag vill hitta på nytt! Saker som inspirerar, saker jag lär mig helt annat av. Fast jag vet ännu inte vad. Och det är här och nu som jag känner att min "normbrytande funktionalitet" är en funktionsnedsättning. Jag skulle vilja lära mig klä om möbler, som en väninna gjort. Eller gå en målarkurs... Tränings-gå med stavar! Det gör ju varenda pensionär. Nä, glöm stavarna. Tycker i alla fall att det ser lite tramsigt ut att "åka skidor" utan skidor...
....
Äsch - skit - jag glömmer det. Jag tar min kroppsuppsättning och gör något jag kan - vad får framtiden utvisa. Först åker jag till spanska solkusten och kollar hur det kan vara - det är väl ändå en riktig "pensionärsresa" så det ska nog lösa sig framöver också! Tjing!