Imorse gjorde jag ett Facebookinlägg om att det var luciamorgon och att jag kände mig nostalgisk. Den av mina vänner som reagerade blixtsnabbt på det inlägget delar jag barndomstid med. År som vi vistades på institutionen för barn med rörelsehinder. Just luciafirandet var speciellt och magiskt där på skolhemmet.
Dels var vi inne i den månaden där vi varje morgon spänt tittade om tomtens träskor stod just vid min säng. Då visste jag att han besökt just mig under natten. Spännande! Det var också en sådan härlig känsla att vakna till luciasången som hördes på avstånd och sakta kom närmre. Samtidigt steg ljuset i korridoren för att sedan fylla hela sovsalen - och där stod våra "tanter" i vita särkar med levande ljus i händerna och sjöng för oss. Säkert fick vi något att äta, kanske pepparkakor och varm choklad.
Festen hölls på nedre våningen, sen eftermiddag och kväll. Hela matsalen och det stora dagrummet lystes upp enbart av levande ljus och vi lekte lekar, spelade teater för varandra och fick godis (vill jag tro). Det var så vackert med de ljussmyckade rummen, den festliga stämningen, mörkret utanför. Därför blir jag alltid så sentimental när det är luciamorgon, den är så speciell för mig - och kanske för fler av oss som delade den särskilda stämningen som dagen innebar - vi ungar små långt hemifrån föräldrar och syskon. Dagen förebådade ju också att julen var i antågande, julen när vi alla skulle få resa hem på jullov.
Jag är inte alls säker på att den hör festen hölls i samband med lucia, men det är så jag minns den och så jag vill minnas den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar