torsdag 5 november 2015

Idag är det den 5 november

Vissa datum är för alltid sammankopplade med vissa människor. Dagens datum är Lottas födelsedag. Lotta skulle blivit 67 år idag, men hon dog redan 1985.

Vi lärde känna varandra på den stora institutionen. Hon delade rum med Britt, jag delade rum med Maj. Där och då på institutionen var vi vänner som andra, möjligen lite tightare än vad vi var med andra. Fast vi var alla som en sorts syskongrupp - delade det mesta. Vi kunde till exempel sitta på toan tillsammans - hon på toalettstolen presterande det hon var där för, jag i hennes lediga rullstol och inte så sällan fick det plats ytterligare en kompis, möjligen två - med låst dörr. Den enda fredade zonen vi hade, den enda dörren vi kunde låsa om oss, få full avskildhet och prata utan att någon hörde.

Vi hade samma skostorlek Lotta och jag. Eftersom hon inte gick i sina skor brukade jag ibland "gå in" hennes nya skor. En riktig winn-winn-lösning. Jag fick glida omkring i nya fina skor ett tag varefter Lotta fick ett par sköna ingångna skor tillbaka.

När vi så hade slutat gymnasiet och flyttat ut i samhället - hon till det enda alternativet som fanns då för oss som behöver assistans av personligt slag - Handelsvägen 186 i Svedmyra - jag med pojkvän till Lappis studentområde och så småningom till olika adresser där så kallad boendeservice erbjöds - så höll vi kontakt genom åren som gick.

Jag pluggade lite, fick barn, pluggade lite till, fick jobb. Lotta utbildade sig till socionom och blev socialsekreterare, jobbade och gifte sig med min gamle klasskamrat från gymnasietiden, skilde sig och gick in i en ny relation - så som livet var och är för många.

Lotta engagerade sig i DHR, själv stred jag mest i egen sak till en dag när Lotta på sitt rättframma sätt sa att "nu får du fanken ta och gå med i DHR och sluta att bara jobba för dig själv!". Så det gjorde jag och på den vägen är det.

När jag fick mitt första barn var Lotta inne i en period där hon hävdade att hon inte tyckte om barn. Så när vi presenterade honom för henne - la honom bara någon vecka gammal på hennes bord på rullstolen - var hon lagom intresserad och mest orolig över vad en sådan liten möjligen kunna få ur sig av kroppsvätskor. När min son nummer två kom var det i en tid när vi nog träffades ganska mycket och hon hade slutat hävda att hon inte tyckte om barn. Lotta blev i alla fall alldeles särskilt förtjust i min nummer två och benämnde honom som "min lille bebis".

Minns särskilt ett par år innan hon dog, hon var väldigt sjuk, låg på intensiven på Södersjukhuset, läkarna tyckte att - hon kan väl lika gärna dö, hennes liv kan väl inte vara mycket värt, när vi hennes vänner och Birgitta i synnerhet fick läkarna att ändra åsikt och sätta in alla tillgängliga resurser. En av de saker som sattes in var andningshjälp. Det resulterade i att hon inte kunde prata.

Då ordnade någon fram en liten kommunikator ur vilken det kom en smal remsa med text när man skrev på den och när jag besökte henne en av gångerna skrev hon - Hälsa min bebis... Jag minns hur det rörde mig. Det var ett så starkt ögonblick så jag minns till och med vilken klänning jag hade på mig. Den var röd och svart på diagonalen, viskos. Den lilla halvcentimeter breda pappersremsan hängde på min anslagstavla i hallen till texten hade försvunnit. Då var Lotta borta sedan många år.

Så den 5 november är Lottas dag. Jag vet att vi är flera som minns henne idag. Hon var en av några få som jag känt verkligt systerskap med och som jag kommer sakna hela mitt liv. Kram Lotta, vila i frid.


2 kommentarer:

  1. Jag bor i Lottas gamla lägenhet i Svedmyra. När jag flyttade in här till min man, som bodde här efter henne, ryckte jag till ibland när det knäppte i väggar och möbler. Janne sa "Det är bara Lotta, som vakar över oss!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du Rosie, men hon busar nog lite också - helt säker kan man inte vara när det gäller Lotta. ;-)
      (Jag tog bort den förra kommentaren för det var ett skrivfel i den - och sånt står jag inte ut med...)

      Radera