söndag 10 januari 2016

En fyraårings tankar om ditt och datt

För en tid sedan var jag på besök i den stad där två av mina barn bor med sina familjer, in alles två familjer, fyra vuxna och fyra barn, mina barnbarn. Fyra av de sex barnbarn jag begåvats med - hittills. (De säger att det inte blir några fler - fast livet har lärt mig att osvuret är bäst...)
En dag var Mannen och jag ute på egen hand med två av dem, L 4 år och A 2 år. Vi går till lekparken och gör sånt man gör när man är i den åldern, gungar, åker rutschkana och skuttar livsbejakande omkring i största allmänhet.
På vägen tillbaka hem går jag med 4-åriga L vid handen längs den trafikerade gatan. Hon tittar upp på mig och säger
- Vem gör hästar farmor?
Något förvånad och överrumplad över frågeställningen svarar jag lite tvekande (eftersom jag själv funderar över vem som gör hästar...)
- Ja alltså...det är ju ingen som gör hästar så där som när man gör bilar och bygger hus... börjar jag trevande och svamlande för att sedan komma på
- Jo hästar gör hästarna! Så som hundar gör hundarna och människor gör människorna.
Jag känner en inre tillfredsställelse över mitt svar, att jag fann mig och faktiskt svarade på hennes seriöst ställda fråga. Som ett brev på posten kommer följdfrågan
- Vem gjorde min pappa?
Jag ler lite - överrumplad igen - och svarar
- Det gjorde farfar och jag!
Återigen är jag nöjd med mig själv. Temat "farfar och jag" är lite känsligt då vi inte sedan många år tillbaka är ett par och alltså ingen enhet för barnet ifråga - inte ett lika självklart svar kanske, som det kunde varit. Lilla L replikerar snabbt
- Nää? Säkert?!
- Jaa! Säkert!
- På alldeles alldeles riktigt?!
- Ja, på alldeles, alldeles riktigt.
Hon nöjer sig med det svaret och vi traskar vidare. Vi noterar och kommenterar lite av varje som dyker upp längs vår väg. Så plötsligt är vi där igen, med de verkligt utmanande frågorna som barn i den där åldern ställer till oss.
- Visst ska alla dö farmor?
- Jo..ja - det ska vi ju. Så småningom när vi blir gamla och har levt länge. 
(Det är mitt standardsvar på denna komplicerade fråga - den mer utvecklade versionen av det svaret formulerade jag för många år sedan när jag med mitt första egna barn ställdes inför frågeställningen.)
- Vet du farmor, på mitt dagis, där finns det några som tror att de inte ska dö!?!
- Jasså, säger du det...
- JA - och vet du farmor? TÄNK vad SNOPNA de kommer bli när dom DÖR!
Utropar hon den lilla 4-åringen följt av ett riktigt gapskratt! Och det är ju bara att hålla med och falla in i skrattet!
- Jaaa tänk!
Och så tänker jag att det är nog inte bara på hennes dagis som "nån" tror att de inte ska dö. Det verkar vara en förvissning som rätt många lever i långt över dagisåldern.... 

3 kommentarer:

  1. Gissa vad min då 4-åriga brorsdotter Elin sa när hon åkte med farfar och farmor till landet i Knutby och fick se en häst som stod och kissade?
    "Titta, farmor, bensinen rinner ut!"
    Elin blir 36 i morgon. Tiden går!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Wenche..
      Mitt namn är Lars-Åke. Jag skulle bli glad om du skickade din mejladress så du kan få veta hur det är med gubbarna på Västra vägen i Solna på åldern höst.
      Jag (Lars-Åke) är bror till Olle.
      MVH
      Lars-Åke

      Radera
  2. Hoppsan, jag glömde att ge dig min E-post adress.
    attetorp@gmail.com
    Mvh
    Lars-Åke

    SvaraRadera