fredag 28 juni 2019

Ett minne om en bebis dök upp

Har nu varit på Sörmlands museums utställning En perfekt människa? två gånger. Upptäckte helt nya saker vid andra besöket. Bland mycket annat den byxa som är på fotografiet här i inlägget. Ser att den här kallas för Frejkabyxa vilket jag inte hört tidigare. När jag stötte på den kallades den för luxationsbyxa och det är det som syftet med den - att motverka att små bebisars höfter ligger fel i sina skålar så att de får "luxationsfel" i höfterna.
Min äldsta som Ludvig fick en sån byxa som nyfödd på BB redan, år 1972. Han undersöktes VÄLDIGT noggrant, troligen för att både hans pappa och jag var rörelsehindrade och resultatet var att han "nog" hade något litet höftfel (för nåt fel måste det väl ändå vara...). Så resultatet blev att vi fick åka hem med ett litet hårt paket. Byxan håller isär benen rakt ut med en hård skiva emellan så hela ungen blev som ett fyrkantigt paket. Minns att det var bökigt att både ta av och sätta på den där byxan - först blöja, sen vanlig trosa och så den här hårda konstruktion av vaxduksliknande material. Varmt blev det också, han föddes i början av augusti.
Nåja, vi slet med den där byxan, pappa Peter 21 år och jag 22 år unga. Efter sex veckor skulle vi på återbesök. När den kvinnliga läkaren undersökt Ludvig säger hon att den här pojken behöver då ingen luxationsbyxa, det är inget fel på hans höfter, för övrigt inget fel på honom alls - ett riktigt A-barn som hon benämnde honom, som dessutom var ovanligt vackert melerad i hyn - allt enligt henne. Och vi var ju inte förvånade egentligen för enligt oss var han ett rent underverk - som ju alla barn är för sina föräldrar. För oss hade ju också vägen till föräldraskapet varit lite annorlunda jämfört med andra eftersom jag redan innan han var tillverkad hade skaffat mig GARANTIER från hemtjänsten i området att vi skulle få den hjälp vi behövde för att kunna sköta honom. Det var viktigt att jag fick hemtjänst under dagtid eftersom Peter jobbade heltid och dessutom hade mellan en halv till en hel timmes resväg enkel väg. Utan de garantierna hade vi inte vågat skaffa barn av rädsla för att samhället annars skulle hitta en eller annan orsak för att ta vårt barn ifrån oss. Jag tycker själv, när jag ser i backspegeln, att det var tufft och lite kaxigt att kräva de här garantierna i ett läge där jag bara var en 20, 21 år och rätt nyligen utsläppt från den instängda institutionen som inte hade gett mig några som helst verktyg för den verklighet som väntade. Men det är en annan historia. Nu fyller han snart 47 år och han är fortfarande ett underverk... precis som de två andra som kom efter - liten bror och liten syster.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar