Nu har jag varit på möte som Swedish Standards Institute, SIS, kallade till. Mötet som skulle handla om ideen att införa rikttider vid bedömning av personlig assistans. Uppslaget har kommit från Försäkringskassan och jag anstränger mig att tro att det fanns ett uns av vett i tanken från början.
Det utgår så klart från att det är svårt att göra behovsbedömningar inom personlig assistans. Jag förstår det och accepterar det som motiv för att förslaget dök upp. Med rikttider - det vill säga fastställda tider för vad det "normalt" tar att utföra en viss assistanssituation så skulle handläggningen förenklas, blir mer rättvis och regionala skillnader försvinna. Det som alla säger sig vilja ha, tänkte Försäkringskassan. Ja, nu är jag inte helt hundra på att alla på Försäkringskassan hade tänkt igenom förslaget så grundligt. Viss förvirring uppstod ett tag kring vad det egentligen var de hade tänkt sig med att standardisera över huvudtaget.
SIS underströk att ta fram en standard handlar om ett gemensamt intresse att på frivillig väg arbeta fram ett resultat alla inblandade kunde acceptera. Frivilligheten underströks flera gånger. Både i genomförandeprocessen och senare i att använda den i praktiken.
Assistansanvändarintresset var starkt representerat på mötet. Både traditionell funktionshinderrörelse och brukarföreningar fanns på plats, trots att inbjudan visst mest gått ut och nått folk av en slump. Självklart spred sig också informationen eftersom vi undrade vad det var som var på gång.
Efter information om SIS, om standardiseringsarbete i allmänhet och ett pågående i synnerhet om standardisering av kvalitetskrav inom äldreboende och hemtjänst släpptes diskussionen lös. Ja det kändes verkligen så. Stämningen var laddad. Vissa försökte inledningsvis att vara försiktigt positiva eller åtminstone open minded, men det gick ju så klart inte!
Vad är "normalt"? Vems behov ska få bilda mall, schablon för andras livskvalitet? Hur ska det vara möjligt att standardisera något så personligt som PERSONLIG assistans? Det faller ju på sin egen orimlighet. Lagvidrigt, strider mot allt som LSS står för och begreppen om självbestämmande, integritet och goda levnadsvillkor susade genom rummet.
Efter ca en timmes diskussion i vilken brukarperspektivet var påtagligt starkt och väldigt kritiskt, SIS försökt lyfta vitsen med standarer, Försäkringskassan uttryckt vilsenhet kring vad göra - gick samtalet på rundgång. Jag tror inte det blir något standadiseringsarbete om rikttider inom personlig assistans. Jag hoppas det men är långt ifrån säker. Vi kommer i alla fall inte att frivilligt gå in i arbetet och eftersom det var ett krav för att ta fram en standard så borde förslaget falla.
Min bild är att Försäkringskassan går hem och gör om. De kommer se över det så kallade bedömningsstödet och försöka att förbättra det som verktyg för handläggarna och förhoppningsvis kommer brukarperspektivet finnas med och bidra så långt möjligt. Att vi kommer till vägs ände där alla är nöjda är tveksamt. Att bedöma behov av personlig assistans är säkert svårt, men desto större orsak för kassan att se till att rätt person hamnar på rätt plats i deras organisation. Der handlar om kompetens i form av rena kunskaper men också förmåga att lyssna in och våga tänka utanför boxen. Det finns ingen genväg för att göra de här behovsbedömningarna, det finns inget trolleritrick som heter standardisering av mänskliga behov, inget hokus pokus filiokus.
Jag hoppas att mötet på SIS var sista gången vi pratade om rikttider för behovsbedömning inom personlig assistans. Men säker är jag alltså, som sagt, inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar