Ingerblom

Härförleden – som vi säger i Skåne – jag skulle kunna säga häromdagen, eller till och med igår, för det var igår – men jag gillar ordet härförleden och då gäller det att passa på… så alltså.

Härförleden fick jag tillfälle att skjutsa hem en kär vän från ett möte vi båda hade bevistat. Vår vänskap är ganska precis lika gammal som min yngsta dotter – det vill säga 30 år. Det betyder att hon funnits i mitt och mina barns liv under deras uppväxt. Den här vännen är en sådan där ”rar” (läs ovanlig) sort som man kan vända sig till när livet krånglar och så ställer hon frågorna som gör att man själv kommer underfund om svaren. Fantastisk begåvning. Och varm och kärleksfull. Och rolig – jätterolig!

Så därför var det så när mina barn var små och jag av och till nödgades ta med dem på varierande möten inom DHR, som frågan alltid kom – Är Ingerblom där? Och var hon det så följde de så gärna med, mina två yngsta och i synnerhet min dotter. Sen kunde de sitta i ett hörn och småviska – och fnissa oavsett hur trist mötet var och min lilla flicka bara älskade det!

En dag undrade min dotter - Varför heter hon Ingerblom? Jamen – hon heter Inger i förnamn och Blom i efternamn – precis som du har för och efternamn – jaha…sa min dotter då och såg helt ”förklarad” ut – Jag trodde hon hette Ingerblom!

Vid ett annat till fälle så säger samma dotter helt spontant apropå ingenting – Det ÄR tur att du är handikappad mamma! (Ja man sa så på den tiden.) Jag blev lite fundersam. Jag har väl kanske inte direkt utgett mig för att vara ett offer för min funktionsnedsättning, men att det skulle vara en högvinst vet jag inte heller om jag tycker jag förmedlat, så jag frågade lite undrande – Jasså.., tycker du det…?

JAAA – annars hade du ju inte känt INGER-BLOM!

Och det kan hon ha rätt i – det är en riktig högvinst att känna Inger Blom. Tack käraste vän för att du är så - som bara du är!