Fääääärdig!

Alla har det gemensamt att vi i tidig barndom behöver hjälp på toaletten. För det stora flertalet försvinner behovet av annans insats i förskoleåldern. Dock inte för alla. Till exempel för mig som ännu i övermogen ålder behöver assistans med sådant som många sköter på egen hand. Eftersom jag nog var i sju-, åttaårsåldern så minns jag den här händelsen väldigt tydligt och det skojiga är att först som vuxen förstod jag vad det var som utspelade sig.

Vid tiden för det här toalettbesöket bor min familj i Skara. Mamma, pappa och två bröder - då cirka två och fyra år - i en tvårumslägenhet på Svennegatan 8. Ja, den hette så, långt innan ordet "svenne" fick en annan betydelse. Lägenheten hade världens längsta hall - i mina barnaögon. I ena ändan av hallen låg ytterdörren och i den andra badrummet. På andra sidan ytterdörren låg trapphuset och mitt emot oss bodde familjen Ewald - familjen som flytt krigets Tyskland med sina tre söner och en mamma som tvättade i tvättstugan "alla fjorton dagarna" istället för "var fjortonde dag" som andra.

Nåja - här sitter jag nu på toan och är färdig. Försöker mig på ett vanligt FÄRDIG! Ingen mamma. Tar ett till - FÄRDIG!! Ingen mamma. Tar i från tårna och vrålar med full kraft - FÄRDIG!!!

Mamma kommer. Och hon säger syrligt - Nu har tant Ewald ringt på dörren och berättat att du var färdig. Punkt. 

Jag vet inte varför jag minns den  här händelsen så tydligt. Kanske var jag imponerad över att snälla tant Ewald också hade så god hörsel eller över min egen förmåga att skrika SÅ högt... Men det var först i vuxen ålder när den här händelsen plötsligt dök upp i mitt minne som jag förstod att mamma hade skojat med mig. Det förstod jag inte alls när detta utspelade sig, jag köpte hela upplägget - tant Ewald hade hört mig genom hela huset.

Först som vuxen förstod jag att mamma var ironisk, att hennes budskap var att jag nog skrikit onödigt högt och först som vuxen drog jag slutsatsen att det är bättre att säga det man egentligen menar än något annat. Både till barn och vuxna. Så det försöker jag komma ihåg även om det inte är lätt alla gånger och framför allt inte alltid "skoj".

Fast skojigt är det att minnas just den här situationen för i mitt vuxenperspektiv tycker jag faktiskt att mamma var ganska rolig med sin syrliga kommentar.