Flera av mina vänner noterar med förvåning mina inlägg på Facebook och mina återkommande berättelser om bevistande av handbollsmatch efter handbollsmatch. Mannen och jag har abonnemang. Sitter på samma platser varje match. Blir kompisar med dem som sitter runt om - också på samma platser match efter match - säsong efter säsong till och med i vissa fall.
Och jag medger, det är rätt otippat. Mitt idrottsintresse i övrigt är - svalt - milt uttryckt. Ingen annan sport har lyckats fånga mig som handbollen. Nu ska jag ju medge att under den första tiden som supporter förstod jag inte mycket när domarna blåste. Inte visste jag heller vad spelarna hette eller vilka klubbar de kom ifrån. Men efter hand som jag begrepp mer och mer och spelarna blev personer och inte bara namn blev det roligare och roligare. Nu vet jag inte var gränsen går för mitt engagemang.
Så mannen och jag klär oss i rött och går på match. Ingår i Röda Havet - den justa supporterklubben som tillsammans med handbollsklubben lanserar #älskaintehata gentemot andra supporterklubbar - för vi är minsann inga huliganer!
Och på läktarna sitter vi handbollssupportertanter och konkurrerar med "vår" spelare. Jag har ingen just nu. Har inte hämtat mig sedan Martin Nilsson slutade spela. Så nu funderar jag på vem jag ska ta till min spelare och slå de andra handbollstanterna i huvudet med - Danne Petterson - den snabbe kantspelaren eller Helge Freiman - "Snygg-Helge"...eller kanske Aron Rafn målvakten från Island som ibland ser så långt-bort-hemifrån-vilsen ut. Och nu kommer ju Herderio Lucau vår före detta målvakt tillbaka från spel utomlands och senast i Kristianstad. Det blir ett svårt beslut detta.
Handboll är roligt, fartfyllt, målrikt, inomhus och bara en speltimme om två halvlekar. Det passar mig och mitt kynne och är starkt bidragande till att jag fastnade för just handbollen. Jo, jag har försökt med både hockey och fotboll - men hockeyn var mer spännande utanför isen än på och fotbollen var för lång, händelselös och utomhus.
Men man kan ju fortfarande fråga sig - varför över huvudtaget? Jo kanske för att det är så långt ifrån det jag gör annars. Långt från funktionshinderpolitiskt påverkansarbete.
Och jag får utlopp för energi för jag får ropa så högt jag kan och så hela magen hoppar
HEJA GUIF HEJA GUIF HEJA GUIF!!! Det är helt normalt. Alla gör det.
----
Men så trillar jag in i ett samtal om vad som ska ske om vi blir utan hemmahall medan den nya arenan byggs - och olika vilda idéer flyger genom luften - och jag hör mig själv säga: Bara ni tänker på att det måste vara tillgängligt och användbart för alla - också för den som använder rullstol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar