Snart - om några veckor - ska jag bli mormor för andra gången. Lägg därtill att jag är farmor fyra gånger om. Då får man titulera sig "farmormor". Det är stort. Det är stort för alla och möjligen lite större för mig.
När jag växte upp, som liten flicka med nedsatt rörelseförmåga i form av två förlamade armar, sa min mamma vid upprepade tillfällen att jag inte skulle räkna med att "bli gift". Utifrån samma logik så skulle jag heller inte räkna med att få barn - det ingick liksom i "giftemålspaketet". Sådana män finns inte, konstaterade min mamma - som är beredda att gifta sig med någon som behöver så mycket hjälp som du. Minns inte att jag reagerade så mycket först, snarare accepterade jag det hon sa - hon var ju min kloka mamma.
Detta föranledde att när mina tjejkompisar pratade om att bli vuxna och att bli mammor - då tänkte jag på vad jag skulle utbilda mig till och arbeta med. Jag minns inte om det var så klartänkt i sak - men ATT jag skulle arbeta och försörja mig - det var klart.
Så blev jag vuxen. Vägen dit var bitvis knagglig för jag blev en trotsig tonåring och ung vuxen. Gjorde allt det jag fått besked om att jag inte skulle göra - och lite till - antingen för att jag förväntades inte kunna eller inte fick. I det konceptet ingick också att jag började ifrågasätta mammas självklara auktoritet och slutsatsen att jag inte skulle "bli gift".
Följdenligt gifte jag mig mycket ung - antagligen för ung - om man ser till resultatet. Vi var båda rörelsehindrade och träffades på institutionen. Vi såg möjligheten att skaffa barn eftersom andra i vår omgivning gjorde det. Så även om den hjälp vi kunde få var undermålig öppnade den möjligheten för oss att bli föräldrar.
Så fortsatte det. De insatser som gick att få blev bättre utan att bli riktigt bra - men de var ändå tillräckliga för att jag skulle våga bli mamma till tre. Utan de två männens inställning och vilja att påta sig en större roll än vad som var vanligt då jag fick barnen, hade det inte fungerat praktiskt, det medger jag.
Så - vem kunde tro det, att jag därmed också skulle få bli farmormor - flera gånger om? Inte min mamma i alla fall. Och jag har förstått att hon oroade sig mycket för mig som levde mitt liv som om jag inte hade någon funktionsnedsättning - tog ut svängarna på många sätt - och bara lät mig skrämmas av höga höjder och vissa kryp.
Man skulle ju kunna tänka sig att jag var väldigt arg på min mamma för egentligen hade hon ju lurat mig. Det fanns faktiskt män som ville leva med en sådan som jag. Och jag var arg på henne under en tid i yngre dar. Efterhand som åren gick så förlikade jag mig med att hon hade haft fel. Jag tänkte - vad kunde hon veta - den enda man hon då kunde jämföra med var min pappa...och han hade nog aldrig gift sig med någon med funktionsnedsättning. Inte han som i yngre dar smet från en date i Oslo - bara för att han på långt håll såg att tjejen han skulle träffa hade ankelsockor och det gillade han inte!
Och jag vet att mamma ändå var stolt över att det blev som det blev med det mesta i mitt liv. Fyra av barnbarnsbarnen via mina barn hann hon uppleva före sin död.
Så här går jag nu i spänd förväntan inför nummer sex´s födelse. Nummer ett är snart sju - sen följer två fyraåringar, en tvååring och en 10-månaders. För mig blir "livets gång" väldigt påtagligt efterhand som barnbarnen föds och mina egna barn lika gamla som jag själv känner mig som - men vet att jag inte är eftersom jag blir alltmer lik min egen mor.
Så - snart, snart vet vi vem som kommer. Också du är efterlängtad och välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar