Vardagsresan

Numera, när jag har tolv mil till jobbet kör jag bil. Det har inte alltid varit så. Alltså bil och tolv mil.

Häromdagen när jag åkte min Farsta-resa som jag vanligen gör två gånger i veckan noterade jag samma bil som jag sett någon dag tidigare. Så klart, det är ju inte bara jag som åker den här vägen vid samma tidpunkt varje dag eller flera gånger i veckan, tänkte jag då. Och det var då jag plötsligt mindes mina pendeltågsresor mellan Kallhäll och Sundbyberg för många år sen.

I tågen på den tiden fanns det säten för tre personer mitt emot varandra,  in alles sex människor möttes alltså öga mot öga där på morgnarna. Jag klev på tåget vid station nummer två så det var fortfarande gott om sittplatser. Hur det riktigt gick till vet jag inte, men vi blev ett gäng där som sågs och umgicks mellan Kallhäll och Sumpan varje dag. En kvart om dagen.

En kvart om dagen pratade vi om ditt och datt. Om vädret, om livet, om barnen, vad vi sett på TV - oskyldiga, ofarliga samtalsämnen. Jag kan inte minnas att vi någonsin presenterade oss för varandra. Inte minns jag heller att vi pratade om något som skulle kunna blotta våra värderingar. Alltså egentligen inga viktiga samtalsämnen, men ändå var de där stunderna värdefulla. Mötet, samtalet, sammanhanget måste inte vara politiskt korrekt,  måste inte alltid behandla världsfreden, miljön eller feminismen. Även interagerande av till synes meningslöst slag kan fylla en funktion.

Det handlar väl om att känna tillhörighet, att ingå i ett sammanhang och det tror jag är viktigt för de flesta av oss. Vi kan ju ha många sammanhang som vi tillhör och denna pendeltågsgemenskapen var ett sådant som jag hörde hemma i under en tid i mitt liv. Det fanns då som nu andra sammanhang som erbjöd andra umgängen och andra samtal, möjligen av angelägnare slag.

Det var så länge sen som jag åkte pendeltåg så jag vet knappt hur de moderna tågen ser ut. Funderar om det är likadant idag? Undrar om umgängesformen lever eller om alla är upptagna med sitt,  sin telefon eller sin platta? I så fall kan jag ju lika gärna sitta här i min bil. Tänker jag då, med ett stänk av nostalgi.