Inom kort ska jag prata på en konferens om personlig assistans. Den ska handla om ledarskap. Men inte alls om VÅRT ledarskap i assistansen utan om alla de andras, de professionellas. Kanske är det så att vårt ledarskap av assistans avhandlas någon annanstans. Kanske är det så att vårt ledarskap inte får plats bredvid de professionellas. Kanske räknas inte vårt ledarskap alls.
Jag ska inte prata ur "egen erfarenhet" utan på ett tema som lika gärna - eller hellre - kunde dragits av en professionell. Jag är inte ens säker på att hen som anlitade mig hade koll på att jag har assistans själv.
Jag är kanske liiite överkänslig. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker assistansreformen glider oss ur händerna. Jag har säkert sagt det förut - men jag säger det igen. Vi håller återigen på att objektifieras. Andra är bättre på att beskriva vad vi behöver, vad vi känner och vilka vi är - än vad vi själva är.
Det är så sorgligt. Ja, jag tycker det är provocerande när en konferens om personlig assistans har så många komplicerade ord, uttryck och teman så man måste vara yrkesmässigt involverad för att begripa vad som ska avhandlas. Jag läser ur programmet: social dokumentation, kvalitetssäkringsarbete, effektivare arbetssätt, ärendehantering, processinriktat ledningssystem, dokumentation enligt ICF, bedömning av skälig ersättning för assistans, hjälpa brukaren och assistenten att öppna "järnringen", 3 förbjudna frågor du måste ta tag i, ta en funktionell och professionell yrkesroll... Själv ska jag inleda en paneldebatt genom att prata fyra minuter om identitetsskapande.
Hur ska vi skapa oss en identitet i den här miljön? Här kvalitetssäkras, dokumenteras och bedöms jag löpande genom hela livet - och så förväntas jag trots det skapa mig en IDENTITET. Ja, det har ju alla så klart - oavsett hur den ser ut - men jag tänker att de flesta av oss vill ha en stark och vacker identitet. En som bländar andra, en trygg-i-sig-själv-identitet, en jag-står-på-egna-ben-identitet
Hur ska vi kunna bygga en sådan när vi samtidigt utsätts för prövningar, granskningar och beslut utanför vår makt att påverka, utanför vår egen bild och uppfattning om vad som krävs för att få fortsätta att växa och utvecklas som människa. När "omhändertagandet" blivit så professionaliserat så att vi inte förstår vad som pågår.
Det allra värsta är att detta sker i de godas namn. Det är bara för vårt eget bästa, för att vi ska kunna ha ett gott liv.
Så - vem är då jag att klaga? Ja men förlåt då - jag bara släppte fram lite av min vildvuxna identitet. Den som hade hunnit växa till sig innan den blev behovsbedömd, kvalitetssäkrad, socialt dokumenterad och processinriktat ledningssystemad.
Så där ska jag sitta då - som en katt bland hermelinerna.
Men kanske inte någon liten gullig kissekatt, utan en med klor - eller - vem vet, som en TIGER.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar