Som jag berättat tidigare så nämner jag mina döda vänner vid namn under nätter när jag har svårt att sova. Ytterligare ett läggs nu till raden när den gamle kämpen Bertil gått ur tiden. Kanske kan man säga att han lämnade oss för länge sen eftersom jag förstått att han under sina sista år levde i sin egen värld.
I mitt minne var Bertil en stor man, om än en väldigt kort man. Han var en sådan människa som väckte respekt. Han var alltid kunnig och han hävdade sin uppfattning med pondus. Han var en man att se upp till. I alla fall gjorde jag det när jag som tjänsteman mötte honom i förbundsstyrelsen. Bertil minns jag som klok, bestämd och behärskad.
Till minnet av Bertil kopplar jag alltid en historia. Det är den om mannen som aldrig ville säga vem han var och som då och då, rätt ofta i perioder, ringde till oss på förbundskansliet, alltid i samma fråga. Varför var DHR emot dödshjälp undrade han. Inte stillsamt och vänligt, nej, väldigt argsint och mångordigt. Ingen av oss ombudsmän lyckades med konstycket att förklara grunderna för ställningstagandet så att den här mannen blev nöjd.
Med tiden blev resultatet att ingen var "anträffbar" när denne man ringde. För min personliga del slutade min relation till honom med att jag - efter upprepade vädjanden om att avsluta ännu ett l å n g t fruktlöst samtal - la på luren under pågående samtal. Det har jag inte gjort med någon annan vare sig före eller efter.
Var Beril kommer in i den här historien? Jo, det var när berättelsen om hur den i dödshjälpsfrågan så upprörde mannen hade ringt så många gånger till det lokalkontor där Bertil arbetade, att han till slut pressat till och med honom till vägs ände, varvid Bertil upprört utropat: Tala om vad du heter och var du bor så ska jag komma och ha ihjäl dig...!
För oss som kände den servile, balanserade Bertil blev detta till en rolig historia. Bara tanken att denne lille, store man kunde kläcka ur sig detta blev bara för tokigt. Att därtill för sin inre syn se Bertil sätta hotet i verket blev inte mindre lustigt när man vägde in Bertils fysiska förutsättningar för att göra det. Efter vad vi hörde ringde mannen aldrig mer till det lokalkontoret.
Så den historien tänker jag på och ler - och på hur generöst han lånade ut sina kryckor till min dotter när han besökte oss en gång. Hon älskade dem - de var nämligen precis lagom stora för en sexåring. Vila i frid käre Bertil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar