lördag 5 april 2014

Räkna åren och vännerna

Igår bestämde jag mig. Efter att ha firat en gammal vän som uppnått hög ålder har jag bestämt mig för att sluta mörka eller be om ursäkt för de år jag uppnått. Jag har grunnat lite på det här de senaste åren, sen jag fyllde 60 faktiskt. När min ålder nån gång kommer på tal så skruvar jag mig, känner ett behov av att mörka, nästan be om ursäkt för den ålder jag har.

Varför håller jag på så?

Handlar det om att jag skäms och skräms av kroppens förfall? Om ungas rätt att vara måttstockar? Om ångesten för att livet rinner bort? Ja, säkert det och mycket annat som både ryms inom mig själv men självklart också finns i strukturer och vårt samhälles syn på och behandling av gamla människor. Ja. Jag skriver gamla människor. Fast egentligen blir vi bara äldre i Sverige. Det mesta vi kan bli är äldreäldre - och då är vi jättegamla, men det får vi inte låtsas om eller säga högt så då har någon kommit på ordet äldreäldre....

Samtidigt som jag får leva längre blir de döda vännerna fler. Det är allmängiltigt. För oss som vuxit upp och delat våra liv med andra med funktionsnedsättning kom döden bland kompisar tidigt. Redan som barn dog de första på skolhemmen vi vistades på. Mina första döda skolkamrater hette Leopold, Ronny och Arne. Sedan dess har de blivit många - många fler.

Att räkna vänner som är döda, att minnas dem vid namn får de att vara levande ännu en tid. Så länge någon minns att man levt så finns man, tänker jag...

Att räkna mina döda vänner gör mig ödmjukt tacksam över att jag fortfarande tillhör de levandes skara.
Att räkna vännerna som inte längre lever är min metod för att somna om under nätter när sömnen är svårfångad.

Jag lever fortfarande. Har vuxna barn, barnbarn och inom överskådlig tid kommer jag att lämna ett aktivt yrkesliv bakom mig.
Vad har jag att skämmas för? Varför säger jag inte stolt min ålder?

Jag förklarar härmed att jag från och med nu ämnar anamma barnbarnens definition av mig som farmor och mormor:
Jag är gammal. Inte äldst. Ännu.

För i grunden är jag så otroligt glad för att fortfarande tillhöra de levandes skara. Jag älskar livet och just idag fyller jag 64 år. Bara så ni vet, om någon skulle undra. Hurra för ännu en födelsedag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar