Nu blev jag så där arg igen...! Jag blir ofta arg. Undrar om jag "bara är sån" av födsel och ohejdad vana eller om mitt liv "gjort mig sån"? Förmodligen en kombination. I yngre dar tyckte jag nog att ilskan som blossade upp försatte mig mer ofta i prekära situationer. Man kan säga att jag tidigt tvingades lära mig att lägga mig platt och be om ursäkt om jag hade gått för långt i vredesmod. Samtidigt kan jag nu se framför mig de som tänker - Hon?! Lägga sig platt! Ha ha ha...
Okey - det är kanske inte så lätt att få ner mig i brygga. Lite lättare har det trots allt blivit efter hand som åren gått. Samtidigt vårdar jag min ilska, min aggressivitet. Jag benämner den här sortens ilska som "vrede". Det låter mer rumsrent, mer användbart. För det är så jag ser den. Genom min vrede har jag, livet igenom, tagit kampen för rätten att räknas med. Jag - och mina kamrater med funktionsnedsättningar blir ofta styvmoderligt behandlade, vi blir diskriminerade, vi luras att tro att våra fysiska tillkortakommanden är felen som gör att vi inte fungerar fullt ut i samhället.
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att - nej, nu ska jag sluta att hetsa upp mig över sakernas tillstånd - men så händer det något och vips blir jag så där förbannad igen. Nu senast berodde det på "företeelsen aggressiv marknadsföring från assistansbolag". När företagen tar sig in på flyktingförläggningar och sprider sina visitkort och på lösa boliner säger till människor, med liten koll på det svenska regelverket, att din anhörige kan få personlig assistans och du kan jobba som assistent - då blir jag arg. I det här självupplevda sammanhanget bedömer jag chanserna små för att den här personen överhuvudtaget ska anses ha rätt till just insatsen personlig assistans varvid möjligheten för den anhörige att arbeta just som personlig assistent också faller.
Jag läser artiklar om hur företagen slåss om avtalen som kommunerna tecknar kring personlig assistans - och jag stör mig på det för jag tror inte det är "oss" de slåss om. Det är pengarna vi personifierar. Och jag är därför heller inte övertygad om att det de i slutändan erbjuder assistansberättigade är den bästa personliga assistansen. Detta kan man kritisera mig för - ja. Men jag är skeptisk till när pengar går före mänskliga värden. Och det tror jag att det gör när jag ser den aggressiva marknadsföringen.
Så då blev jag arg - och för att få utlopp för vreden skrev jag detta - plus tipsade en journalist om att detta skulle man möjligen kunna följa upp och göra något av. Så minskade vreden och kanske kommer det något ytterligare ur detta på sikt - utöver mina rader här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar