Mannen jag lever med älskar sina snickarbyxor. Så gör även hans bror som bor på andra sidan vägen. De är båda pensionärer. Så här går nu två gubbar omkring och ser ur som Karlsson på taket - gånger två. Det är bara propellrarna som saknas.
Själv jobbar jag fortfarande, heltid. Vissa dagar sitter jag hemma och jobbar, oftast i mjukisbyxor och helt osminkad. Andra dagar klär jag "upp mig" vilket betyder normal klädsel och smink. Så jag är ju ändå priviligerad jämfört med någon som måste klä upp sig till tänderna och göra omsorgsfull make up. Varje dag. Det måste inte jag.
Ändå avundas jag de där två Karlssönerna. De glider omkring i sin pensionärstillvaro i sina snickarbyxor (och inte sällan därtill illgula varseljackor) och SER UT som att de jobbar hårt. Jag vet att de båda två noggrant hör alla nyhetssändningar - för att inte tala om väderleksrapporter. Jag vet att de tar en middagslur och varför inte en liten öl fram emot sena eftermiddagen och för övrigt gör bara det A L L R A nödvändigaste som kanske "någon" tjatat om.
Så idag bestämde jag mig! Jag köpte mig ett par egna Karlssonbrallor! Nu, snart, om ett tag...eller så, ska jag testa deras Karlsson-på-taket-tillvaro! Men jag stannar vid snickarbyxorna. Varseljacka - nejtack - där går gränsen för min drömtillvaro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar