Härom dagen berättade jag för en person hur det kunde gå till "förr i tiden", före den personliga assistansens tid. Sett i backspegeln är historien lätt komisk, tragikomisk om man vill det.
Jag jobbade och gick an även på den tiden. Var projektledare i flera utvecklingsarbeten som handlade om förberedelser inför att personlig assistans skulle införas. I just det här projektet som jag nu ska berätta en historia ur ingick flera kommuner runt om i Sverige.
Vid det här tillfället hade jag kört bil från punkt A (hemmet) till B (ett hotell) i en mindre stad. Jag kan ta mig mellan A och B om jag inte äter något, inte går på toaletten - eller egentligen - om jag bara kör mellan punkterna och inget oförutsett händer. Det hade det inte gjort den här gången. Jag kom lyckligt fram och checkade in. Mötet skulle jag ha nästa dag.
Lite senare sitter jag i "baren", strax bredvid receptionen. Sitter där med några andra hotellgäster. Bara män. Känner mig cool. Slänger käft som jag är bra på - och har det på det stora hela rätt bra.
Då - kommer två damer in genom hotellentrén och går fram till receptionsdisken. Med HÖG röst - så att ingen missar budskapet säger den ena:
VI KOMMER FRÅN HEMTJÄNSTEN OCH VI SKA L Ä G G A EN WENCHE WILLUMSEN!!!
Jag hade två möjligheter. Jag kunde tänkt - vem fanken är Wenche Willumsen och sen gått och lagt mig med kläderna på och hedern i behåll.
Eller. Jag kunde bekänna färg och stå där med "byxorna nere".
Jag valde det senare alternativet. Ridå.
Jag var inte längre cooool. Jag blev en "vårdtagare" som fick gå till sängs när nattpatrullen kom.
Jag minns att jag kände mig rätt fånig. Jag valde att informera damerna från hemtjänsten - när vi var på mitt rum - att de visst inte skulle "lägga en..." - de skulle bara se till att jag fick av mig kläderna. Lägga mig kunde jag göra själv! Det var en mycket "lam" liten protest mot deras klumpiga entré, men den gav åtminstone mig lite människovärde tillbaka att leverera den. Och egentligen var de kanske inte "dumma", bara offer för ett system som drar alla över en kam. Ett institutionaliserat system där "vi gör som vi alltid har gjort" och där alla blir "rättvist" behandlade. Idag kan jag trots det inte låta bli att se det komiska i situationen, men jag kan försäkra er - då var det inte ett dugg komiskt.
Det fanns andra tillfällen som var trevligare. Inte sällan tyckte de hemtjänstanställda att det var "vanvettigt spännande" att hjälpa en människa som kom tillfälligt till stan för att jobba och som bodde på hotell. För det gjorde inte vi på den tiden, vi som behövde assistans med nära behov. Så då blev jag ett spännande avbrott i nattpatrullens vanliga kvällstur.
Fast jag får ju säga att jag har hellre assistans av någon jag känner, någon jag valt, någon som vet hur jag vill ha det - även om jag inte alls är ett exotiskt inslag i den personens arbetsdag. Så tacka vet jag personlig assistans! Det bästa som hänt oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar