Jag är på nordiskt möte. Den här gången i Oslo. När det händer att mötena hålls i Norge brukar jag passa på att hälsa på min kusin Karin. Så också denna gång.
Huset hon bor i byggdes på tidigt 50-tal. Då revs det gamla huset, det som mina föräldrar bodde i tillsammans med mormor och två vuxna morbröder när jag föddes. Vi var trångbodda och det var det avgörande skälet till att jag blev svensk. Mina föräldrar tog mig och flyttade till Sverige, till jobb och rymligare bostad som vi inte behövde dela med halva släkten.
Under tiden revs alltså det gamla huset och en annan morbror byggde ett nytt hus på tomten. Dit flyttade min kusin Karin i lågstadieålder. I bottenvåningen bodde så hon och hennes föräldrar och på ovanvåningen bodde mormor och en av morbröderna som aldrig flyttade hemifrån.
Så såg det ut under hela min barndom, så länge som mormor levde.
Åren har gått och olika turer hit och dit har lett till att nu bor Karin igen i sitt föräldrahem sedan några år tillbaka.
När jag då kommit och hälsat på under de här åren så har jag sovit på ovanvåningen i mormors gamla lägenhet i rummet som var morbroderns, han som aldrig kom att flytta hemifrån.
Mycket har ändrats i huset sen jag var barn, men en del finns kvar.
Jag ser detaljer som är sig precis likt.
Allt ifrån den lilla hatthyllan till utsikten över sjön - sjön som vi badade i under varma sommardagar. Sjön som jag kunde drunknat i, fast det är en annan historia.
Mest minnen och känslor väcker ändå trappan upp till mormor. Jag vet inte varför. Den är brant och ser ut som den alltid gjort. Det luktar inte längre mormor, men jag minns hur mormor luktade när jag är tillbaka i den där trappan.
Kanske rymmer trappan all den förväntan som låg i luften vid de sällsynta besöken hos mormor. På väg in och upp låg hela den kommande vistelsen oskriven.
Nu ska min kusin flytta fick jag veta. Plötsligt blev det viktigt att fotografera, att dokumentera, att minnas.
Jag har gått sista gången i mormors trappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar