Jag läser på webben om en träff där deltagarna förberett sig genom att ta fram två av sina kvinnliga förebilder. Det triggade mig. Så jag tänkte - vilka skulle jag i så fall tagit fram och berättat om?
Men det blev ju svårt! Bara två!? Jag har många kvinnliga förebilder så hur ska jag kunna välja?
Det är lite fånigt - men jag kan inte bortse från...mamma. Trots att vi till och från var så osams så vi inte pratade med varandra under långa perioder så är det ändå hon som betytt mest för att jag är den jag är idag.
Huvudsakligen handlar det om vad hon skickade med mig som barn, som liten flicka med två lama armar som behövde någon annans hjälp i så gott som alla situationer. För henne var det självklart att jag skulle arbeta och försörja mig själv. Jag skulle bli kurator, tyckte hon, som Lis Asklund. Jag skulle ge stöd och hjälp till andra i situationer liknande min. Så tänkte hon min mamma. Som kurator skulle jag tjäna så mycket pengar så att jag skulle kunna anställa ett hembiträde trodde min arbetarklassmamma, sömmerskan vid det löpande bandet på Stinson i Landskrona. För det skulle jag ju klart behöva, någon som gav mig assistans med det jag inte kunde göra själv. Och att det skulle lösa sig, det fick hon i alla fall mig att tro - oavsett vad hon själv månde tänkt i mörkare stunder.
Hur som helst - mammas framtidstro gav också mig framtidstro. Aldrig att jag som barn ens tänkte tanken att jag inte skulle få ta plats i samhället. Jag förstod också att jag var lika mycket värd som vem som helst genom att hon sa - Du ska inte ha mer respekt för läkare än för vem som helst, de är bara människor.
Det var ju en bra lärdom för en människa som genom livet skulle springa på många "överheter". Det första jag gjorde med den lärdomen var att vid 12 års ålder säga nej till ortopedläkaren som vill steloperera min högerhand. Det ville inte jag. Jag förstod att jag skulle vinna råstyrka men förlora finmotoriken - och den var viktigare för mig. Hellre vacker handstil än förmåga att bära tungt.
Min andra förebild heter Vera. Jag vet inte om hon lever längre. Hon arbetade på en av institutionerna jag vistades på genom barndomen. Och Vera var godheten personifierad. Jag önskar jag vore som Vera. Jag tror inte hon fällt ett ont omdöme om någon människa någonsin. En sådan människa är inte jag, men jag önskar jag vore. När jag sedan fick ett barnbarn med det namnet, utan att jag hade något med namngivningen att göra, så gladde det mig oerhört. Och jag skrev ett brev till gamla Vera för att berätta det. Sedan dess har vi inte hörts av för vi finns egentligen inte längre i varandras liv. Men hon finns ändå med mig för all min tid.
Sen har jag så klart en mängd kvinnor som betytt mycket för mig i livet som sådant och i kampen för jämlika villkor för personer med funktionsnedsättning i synnerhet - mitt liv och andras liv - i Sverige, i världen. Men skulle jag börja räkna upp dem så skulle listan bli så lång - och tänk om jag missar en enda! Nej jag låter bli och tänker - ingen nämnd, ingen glömd, men alla betydelsefulla! Tack alla Systrar för systerskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar