Nu i helgen ska Mannen och jag på vår första träff med en familj som vi utsetts som flyktingguider till. Det är ett lokalt projekt som Eskilstuna kommun driver. Vi som är intresserade av att fungera som guider anmäler oss till kommunen. Vi berättar vilka vi är och om vi har någon särskild kompetens eller intressen. Den familj vi fått oss tilldelade har en son med funktionsnedsättning. De kommer från krigets Syrien.
Nu har jag tagit reda på information om den lokalförening som samlar medlemmar utifrån den funktionsnedsättning som den här sonen har. En massa trevliga aktiviteter med dans, kafé- och andra aktivitetsträffar som jag tror skulle kunna passa en ung kille.
Sen är tanken att vi ska kunna vara till stöd och hjälp för att familjerna ska hitta in i det svenska samhället och till svenska språket. Jag hoppas vi ska "gilla" varandra när vi ses. Det blir på neutral plats på ett kafé i stan. Min bild är att - om detta fungerar bra - så är det verkligen ett ömsesidigt givande och tagande. Jag personligen tycker det är väldigt roligt att prata språk med någon som håller på att lära sig svenska.
Jag minns med glädje min personliga assistent jag hade för några år sedan. Hon hade kommit från krigets Bosnien och kämpade med det svenska språket. För henne så lät vissa ljud i svenskan likadant. Så tanterna Tyra och Tora - och båtresandet mellan Helsingör - Helsingborg som benämns som "tura" - lät i hennes öron som Tôra och Tôra och tôra och det hade vi mycket roligt åt.
En dag sa hon till mig, lätt irriterad -Wenche, varför säger du till mig att jag ska STÄLLA upp tallrikarna i skåpet när jag LÄGGER upp dem!? Fick mig att fundera ett tag över hur ologiskt språk kan vara. Men roligt blir det många gånger - om man tillåter sig att se det så.
Nåja - där är vi inte än. Den här helgen nöjer vi oss med en fika tillsammans. Och som Kent sjunger Välkommen, välkommen hit!
PS Idag har jag för första gången sett 3D-bilder på mitt sjätte barnbarn som är på väg - STORT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar