onsdag 5 mars 2014

Mycket väsen för lite...

Först kände jag samma uppsluppna känsla som så många andra, sen tänkte jag ett varv till.

Tänk ändå vad vi är tacksamma för det lilla. Jag vet jag svär i kyrkan. Nu har vi väntat och väntat och väntat. Och när nu förslaget om en diskrimineringslagstiftning kommer så är den en... fingertutt.

Javisst, jag förstår att det ligger arbete bakom även denna lilla tingest - men varför blir vi så "tacksamma"? Genom alla år har jag sett detta. Vi kämpar för vår rätt att vara medräknade som andra och vi vinner mark - men ofta med myrsteg. Varför finner vi oss i det? Tycker vi inte själva att vi har rätt att ingå på lika villkor - egentligen?

Jo, det gör vi - det är jag övertygad om. Men vi har vant oss vid dessa små framgångar. Den största framgången jag kan minnas var när Lag om stöd och service kom 1994 - det var en rejäl seger, ett STORT kliv. Sedan dess har det ju dock bara gått bakåt med den reformen. Så nu tar vi emot ett mycket beskuret förslag till diskrimineringslagstiftning med (nästan) tacksamhet. Vi gör om Torsdagsaktionen till Tisdagsaktion och fortsätter vårt snälla tjat om rätten att få bli medräknade.

Jag tycker det är konstigt att inte fler rasar! Vi hade väl ändå hoppats på lite mer? Särskilt undantaget av verksamheter med färre än 10 anställda är oerhört provocerande. Och jag tycker att en Tisdagsaktion är alldeles för tamt. Men det är klart, det är alltid lätt att säga tulipanaros.

Vad hade jag önskat att vi gjort? Reagerat starkare, högre, argare och mindre tacksamt och vänligt. Vi har inget att vara tacksamma för när det gäller det här förslaget till diskrimineringslag - det kommer för sent och det är alltför urvattnat för att få åtminstone mig att jubla. Förlåt nu svor jag igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar