I min förra blogg skrev jag att jag hade två spår jag funderade på att skriva om. Nu fortsätter jag med spår två som har alls ingenting att göra med det jag lyfte i förra bloggen. Tvärtom snarare. Det här spåret har inget med politiken just nu att göra, men ändå handlar den om människosyn - och kärlek, tror jag.
När jag hälsade på min kusin i Norge nyligen så kom vi till att prata om familjen, om hur lite vi vet om vissa - vi vet till exempel inte vad våra föräldrars mormor hette eller vad hon levde av. Vi kom att prata - igen - om det trauma vi upplevde på 60-talet när våra föräldrars bror, vår käre onkel K körde ihjäl sig på motorcykel. Han var på väg hem en tidig morgon efter sitt nattvaktsjobb. Hem till min mormor, Karins farmor - för han var sonen som aldrig flyttade hemifrån.
Han levde över dagen. Det var Karins examendag och hon klarade alla prov trots oron för onkel K. De hade ett speciellt förhållande Karin och onkel K. Hon bodde i bottenvåningen med sina föräldrar och på ovanvåningen bodde Bestemor och onkel K. Med onkel K åkte Karin ofta iväg på hans motorcykel och nu berättar hon att de ofta åkte till en av hans vänner - en annan man som också bodde kvar hos sin gamla mamma.
Nu får jag också veta att den dagen min älskade fina snälle onkel K avled tog denne gode vännen sitt liv på ett spektakulärt vis. Så märkligt tänker jag. Fanns det ett samband mellan min onkels plötsliga död genom olyckshändelse och den gode vännens självmord? Vilken relation hade de egentligen? Tänker jag.
De kan ha varit älskande. De kan ha varit allt för varandra men förbjudna att visa och leva ut sin hemliga kärlek. En kärlek så stark att det inte fanns något att leva för när bara en fanns kvar. Jag vet inte om det var så men scenariot är helt realistiskt och därmed så sorgligt. Sorgligt, för min fine onkel K skulle så varit värd det bästa livet kan ge. Han som så många andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar