Genom åren har jag då och då funderat hur livet hade blivit om jag inte hade vaknat orörlig den där oktobermorgonen på tidigt 50-tal. Vi pratade om det, min mamma och jag någon gång ibland. Hon var pragmatisk, tyckte nog jag mest fått fördelar av att leva mitt med nedsatt rörelseförmåga. Tyckte jag fått möjligheter till utbildning och arbete som jag annars kanske inte fått som arbetarbarn. "Du hade väl hamnat i någon håla som hemmafru med fyra barn" var hennes kommentar.
Det tror jag nu inte att jag hade gjort - stannat vid att vara hemmafru och endast skött man och barn - om jag inte fått någon funktionsnedsättning. Nej jag tror jag hade engagerat mig partipolitiskt...eller kanske fackligt för jag kommer från en politiskt intresserad familj. Kanske hade jag inte utbildat mig den väg jag nu gjort genom universitetsstudier, kanske mer den långa vägen. Kanske hade min mamma rätt - livet som kvinna med funktionsnedsättning har erbjudit mig möjligheter som jag annars inte sett eller tagit vara på.
Jag kan se det själv och jag gläds åt att jag gripit de möjligheter som legat i min väg. Jag saknar ibland att jag inte kan utveckla och realisera den konstnärligt kreativa ådra som jag vet att jag har i form av stickade tröjor, vävda gardiner eller snidade skulpturer. Men jag gläds åt min förmåga att uttrycka mig skriftligt.
Jag stör mig på att det finns för många människor var uppgift är att underlätta livet för oss som lever med funktionsnedsättningar, som har sin utkomst i det men som gör ett dåligt jobb. Om alla de gjorde sitt bästa så skulle min funktionsnedsättning inte vara något hinder, funktionshinder. För på det stora hela är livet en fantastisk gåva. Och jag gläds över att få vara här. Så länge som möjligt. Snart är det vår - den allra bästa av årstider!
Och att få fyra barn är ju inte fel - fast jag är väldigt nöjd med de tre jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar