Två spår

Jag har två helt olika funderingar jag vill skriva om. Den ena kopplad till familjen och historien och den andra till politiken, den som rör oss som lever med funktionsnedsättningar primärt, men säkert överförbar på många andra områden.

Jag tror jag börjar med spår två så får vi se sen var det leder. Det handlar om det färska förslaget till diskrimineringslagstiftning och jag har redan en gång gett uttryck för min åsikt om den, dagen efter att lagrådsremissen kom. Det jag tänker på nu handlar inte bara om det här förslaget utan om många förslag i skilda områden som kommit genom åren. Jag har flera gånger reagerat på de "segrar" vi tillskriver oss i funktionshinderrörelsen i de här sammanhangen.

Så här är det inte sällan. Ett förslag kommer med ett innehåll som på några punkter triggar igång oss - alternativt kommer dessa förslag upp under pågående utredningarbete som vi har insyn i - och vi upprörs unisont! Efter en stormig tid där vi lever om och upprört beskriver hur vi ser på förslagen och dess följder backar politiken ett steg. Vi nöjer oss inför denna seger. Jag har många gånger frågat mig om det verkligen var en framgång vi skördade eller om vi rent av blev lurade.

Som nu med förslaget till diskrimineringslag som innehåller flera möjliga avsteg från att behöva följa lagen än, vad jag förstår, någon annan diskrimineringslagstiftning som införts i andra länder gör. Inte bara skälighetsbedömning, som jag kan ha viss förståelse för. Att en väldigt liten verksamhet tvingas till en åtgärd som skulle leda till att verksamheten går omkull kan jag förstå bara skulle provocera och därmed inte gagna saken. Förutsättningen ska då vara att verksamheten startade före lagstiftningens införande för att jag ska ha denna förstående inställning.

Det nu lagda förslaget nöjer sig alltså inte med denna beskrivna ventil utan har lagt till ytterligare två bakvägar. Den första är den om antalet anställda som säger att för verksamheter med färre än tio anställda gäller inte lagstiftningen. Den andra handlar om hur frekvent någon med tillgänglighetsbehov kan tänkas frekventera inrättningen. Och på den här punkten är lagstiftningen så luddigt formulerad så det är väl först praxis som får tala om vad som gäller.

Det är här min teori kommer in. Kanske, jag säger kanske, kommer en av de här bakdörrarna att stängas. För nu är det de vi upprörs över. Främst det med antalet anställda. Då tror vi att vi vunnit en seger. Lagstiftningen blir lite bättre än den var i ursprungsförslaget.

Men egentligen har vi inte vunnit något värt att yvas över. Effekterna och möjligheterna som lagstiftningen ger är inte tillräckligt långtgående och i grunden borde vi inte alls vara nöjda. Vi borde fokusera på vad förslaget om skälighetsbedömningen leder till i praktiken, men istället strider vi för att få bort åtminstone ett av de andra två inskränkningarna. Och jag frågar mig - var det det som var meningen? Är detta en medveten politisk strategi?

Framstegen är för små, det går för långsamt, vi är fortfarande inte medräknade - på riktigt. Våra medborgerliga rättigheter gäller bara nästan, bara lite, bara lagom. Våra medborgerliga rättigheter har en prislapp, en annan prislapp än den som gäller för folk i allmänhet.

----

Mitt andra spår jag funderade på att skriva om, det om familjen och historien, får vänta till en annan gång.